Semester

Härliga semester, underbara värme och flykt från verkligheten!

Han är alltid här, jag känner hans närvaro. Jag kan inte förklara det och jag kan inte få känslan att försvinna. Det är som att han finns bredvid mig, men ändå inte. Som en närvaro som bara är. Vissa stunder tynger det mig, jag saknar honom fruktansvärt.Jag ser på Amanda, tittar mig runtomkring som att jag skulle få syn på honom någonstans.

Amanda sa en kväll att hon nästan glömmer vad som hänt ibland när vi är här. Jag sa till henne att det gör jag med och visst är det skönt att få bara tänka på det vi gör nu, bara vi tre.

Det kändes bra att säga det och det känns skönt att få lämna den stora sorgen en stund.

Det finns stunder när jag hör hans röst, när jag ser honom glimta förbi. När jag hör honom ropa -mamma, mamma, mamma!

Ibland rämnar mina murar en stund… jag får den där plågsamma förkrossade känslan i magen igen, som att mitt hjärta skulle brista. Jag grät förtvivlat en stund. Mitt älskade barn, du fattas mig. Det går inte att beskriva hur mycket!
Det finns stunder jag bara vill gå och gömma mig, stunder där jag vill bara vara ifred och få gråta. Hur härligt det är här så försvinner inte den känslan riktigt, stundtals står jag knappt ut med mig själv, med att vara här i all värme och härlighet… jag vill höra hans röst, jag vill känna hans hud, lyssna till hans andetag, hans bestämdhet och hans skratt. Det gör ont! Men jag är på semester, Jimmy säger att jag ska försöka lämna det hemma… men det går inte riktigt…

Missförstå mig inte, jag njuter av semestern, jag har en framtidstro. Jag kan se mig själv leva ett liv trots att han är död. Jag kan se mig ta mig till en vardag, en lycklig vardag! Men satans vad ont det gör att sakna honom, det är som en sjuk hemlängtan som aldrig går över! Som en rastlöshet i min själ. Min hjärna behöver vila ibland, klarar inte alla ljud och människor hela dagarna. Vi är trötta på kvällarna och det ger mig välbehövlig vila. Jag tränar en stund på eftermiddagarna, i lugn och ro.

Jag sitter här vid poolen, tittar när Amanda plaskar som fisken i vattnet, underbara unge!

Några dagar kvar i solstolen!