Kärlek
När jag tittar på den här bilden kan jag nästan känna hans huvud som vilar mot mig. Jag älskar dig min älskling och saknar dig fruktansvärt!
Imorgon är begravningen….
Minnen
Att minnas med glädje, att minnas med sorg, att minnas blandat med båda och lägg till ett uns bitterhet och ilska över det som drabbat oss….
Alla mina minnen med Hampus är glada, ja ni förstår, barn är barn och vi har gått igenom ett helvete, men in i hans sista stund så gav han min minnen att glädjas åt.
Idag fick jag ett minne på facebook där vi plockar ekollon i stadsparken, först kom glädjen, att jag fick uppleva det med min älskling. Sen kom sorgen, han är borta vi får inga nya minnen, sen kom ilskan vad är det för djävla värld?
Sen kom sorgen i bröstet med den samtidiga glädjen i minnet tillbaka….
Älskade älskade barn, jag kan inte få dig tillbaka….
När hjärnan inte riktigt fungerar
Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det, hur min hjärna ibland mer känns som bomull än något fungerande. Hur jag inte kan komma ihåg vilken dag det är eller mer saker än en i taget. Hur jag stundtals finner varenda sak jag ska göra betungande. Att exempelvis hänga in tvätten är ett stort projekt. Hur jag kan finna första tanken på saker helt skräckinjagande, som att gå till gymet själv. Men jag har en stor inre kraft och vilja, en sak i taget och jag fixar det här, små steg!
Igår på Novas kalas var jag så trött, jag var helt slut. Jag var nöjd över mig själv som tog mig dit, som satt och såg ut som ett mähä. Jag hade utan problem kunnat lägga mig där på soffan mitt i kalaset och somnat. Jag ryckte upp mig efter en lång stund och klarade att skoja och prata igen.
Det är svårt att förklara för någon som aldrig känt som jag, hur tröttheten förlamar ibland. Lägg till min sorg i det och folk som träffar mig vid fel tillfälle blir väldigt väldigt oroliga för mig.
Jag är inte orolig för mig själv, jag vet att jag kommer så sakteliga ta mig framåt, men jag kan inte skyndas på då blir det bakslag.
Jag gör saker, går på Amandas innebandy, jag finner det givande och roligt, men allt sånt tröttar ut mig.
Jimmy vet inte ibland om han ska tvinga ut mig eller bara låta mig vara. Problemet är väl att det vet inte jag heller. Jag pressar min gräns ofta, jag blir trött ofta, men jag vill göra saker till min nivå efter min förmåga.
Jag är nöjd när jag nu börjat ta mig till gymet alldeles själv, en stor vinst för mig.
Jag måste göra saker i min takt om jag ska gå framåt. Jag behöver lite stöttning och puffning ibland och är tacksam att jag får den!
Min hjärna är trött, dem här sista månadernas press har varit fruktansvärd, jag var inte återhämtad innan och det tar ut sin rätt nu.
Men jag har glädje och jag har vilja, jag är inte deprimerad, jag är trött! Ledsen är jag självklart min son har dött, han fattas mig fruktansvärt.
Jag har verktyg och strategier, jag måste vila ibland, men jag kan inte gå och lägga mig planlöst stirrande, då fastnar jag. Jag får gråta, men jag kan inte bara fastna i gråten, det är inte “synd om” mig, missförstå mig inte det är fruktansvärt det vi går och har gått igenom, men om jag fastnar i det är synd om hela tiden så tar jag mig inte ur…
Jag måste acceptera min trötthet, annars kommer jag aldrig framåt!
Det gör ont
Så slår det till så där hårt igen… Sådär att det gör ont att ta nästa andetag, mitt älskade barn, han är borta, han är borta….. Vidriga hemska fruktansvärda sjukdom!
Inte nog med att han är borta, det här är borta, den här värmen jag alltid kände när jag såg hur mycket dem där två älskar varandra. Det gör bara så ont!
Saknaden är evig….
Så hör jag Amandas röst när hon leker och jag sansar mig lite…..
Minnen som fladdrar förbi
Igår kväll när jag skulle sova, som vanligt väldigt trött. Vi gick och la oss samtidigt och det var mörkt och tyst i rummet. Det där med mörkt och tyst är inget jag gillar just nu. Jag låg där i sängen, blundade och tänkte att jag bara skulle kunna slappna av och somna. Icke…..
Minnen började fladdra förbi, ni vet sådär att man inte kan få fatt på dem dem bara lite fragmenterat kommer. Jag såg hans döda kropp framför mig, hörde ljudet av hans ansträngda andetag, hans skratt och hans små fötter som springer, ser framför mig hur han rusar upp tidigt på morgonen till sin fotölj. En massa bilder bara kom och kom, ville inte sluta. Till slut sa jag till Jimmy att jag kan inte sova, det fick bil en stund i hans famn småpratandes om Hampus, om minnen om Amanda, om framtid och det förflutna.
Herregud vad jag saknar Hampus, vad jag saknar inte bara honom utan det vi var som familj när vi var fyra. Vi är alltid fyra i mitt hjärta, men vi lever tre och vi lever inget annat.
Amanda var som jag skrev ledsen en stund igår, det går upp och ner för henne med och ibland kommer insikten för henne att han är borta, dem ska inte leka mer, det är inte som när hon sover hos mormor och morfar en vecka utan han är verkligen borta för alltid!
Jag var tidig på gymet imorse, kan hålla fokus ca 45 min, sen är det inte stor idé att stanna kvar utan jag åkte och handlade bröd på Maxi innan jag kom hem till nybryggt kaffe.
Idag ska Amanda på innebandy träning sen ska vi på Novas 6-års kalas.
Vi lever en stund i taget, men jag får äntligen se lite längre framåt än näsan räcker, jag kan tänka och planera framåt också.
Psalm upphittad
Idag har vi varit på stan och fixat kläder åt Amanda till begravningen och badkläder åt Jimmy och mig.
Tack Maria och Krister som fixade psalmen åt mig.
Amanda bad mig spela in den åt henne så hon kunde lyssna på den, så jag sjöng in den och Amanda gick iväg en stund sen kom hon tillbaka och hon grät en stund, ledsen för att Hampus är död.
Det tog en stund sen gick hon till datorn, sen hände nåt igen och hon började snyfta sa att hon saknar att leka med Hampus. Lilla älsklingen min, mitt hjärta brister lite extra när hon är ledsen och saknar Hampus, jag kan ju inte göra något. Så vi tittade på lite filmer när Hampus skrattar och pratade om vad vi ska göra i helgen när hon kände sig lite lättare.
Nu Sune åker till Grekland och ostbågar!
Planerar begravning
Prästen var här igår, det kändes bra, trevlig, mjuk. Han förklarade sin syn på vad som händer när man dör. Att i himlen står tiden stilla, här på jorden väntar vi på saker, tiden går och vi längtar efter Hampus och att få träffa honom igen. Där Hampus är nu står tiden stilla, när vi återförenas så har inte han väntat, han lever i samma nu hela tiden och så är vi plötsligen där hos honom. Det kändes fint och tryggt, för mig delvis som jag själv ser på det. Att vi som är kvar här håller i oron och saknaden, när man dör så försvinner all smärta, sorg och han har det bra vår älskling. Han saknar oss inte för att han inte har tidskonceptet att sakna oss på.
Vi har gått igenom hur begravningen ska gå till, hur vi vill ha det. Vi har pratat om Hampus, hur han var och hur vi saknar honom.
Begravningen hålls bland dem närmaste, med det så menar vi familjen, familjen och hans dagisfröknar, dem som har anknytning till honom, skulle det vara någon som undrar så hör av er.
Amanda och jag pysslar med pappersblommor och idag ska jag kolla igenom foton vilket vi ska ha vid begravningen.
På eftermiddagen åkte vi till stan och bokade en resa, en vecka i solen vi tre. Vi har inte haft någon sommar, absolut inte tillsammans. Vi kommer sakna honom likväl, men en break, något att se fram emot och tid att i lugn och ro knyta ihop oss som den nya familj vi är.
Jag tycker om att få prata om min älskling, att minnas och att tänka på honom, ibland orsakar det tårar, men jag anser inte att det är negativt, jag är inte rädd för mina tårar. Mest minns jag honom med glädje, även om vetskapen att jag inte får tillbaka honom slår till hårt. Så till alla mina vänner, var inte rädda att prata om honom och börjar jag snyfta ja då nuddade ni något som står mig väldigt kärt och det är ok.
Idag ska vi försöka hitta en slips i färg åt Jimmy och en klänning åt Amanda.
Gymet och tårar
Morgonen började som vanligt, jag lämnade Amanda i skolan, stora tjejen går själv sista biten, vi får inte följa med hela vägen in.
Jag åkte direkt till gymet, det är första gången jag varit där på minst 4 veckor, regelbundenheten har inte funnits där sedan i maj. Jag har planerat att välja udda tider när det inte är så mycket folk. Det gick bra, jag tränade i ca 45 min och det var först i slutet som tankarna vandrade för långt och jag fick åka hemåt. Skönt och nödvändigt för kroppen att starta upp lite mer.
På vägen hem började tårarna rinna. Varje dag kommer stunderna där saknaden är så stor att den är svår att bära, där varje andetag känns fysiskt smärtsamt, där jag undrar vad som hände, var är min lilla älskling och vad är det för mening med allt om en liten oskyldig pojke ska lida och dö… Det tar mig vanligen några minuter och ett antal panik skrik/gråt utfall och att titta på filmerna där han skrattar och busar innan jag kan ta mig ur det. Innan jag kan acceptera att livet ska fortsätta, det fanns och finns inget annat att göra, nu är vi här!
På ett sätt är dem här attackerna lite sköna att ha, att få skrika ur mig sorgen, men inte låta den genomsyra hela tillvaron. Ja det går inte en sekund utan saknad, men jag lever, vi lever och vi går framåt. Det gör inte ont att vara vid liv nu, inte så ofta iallafall.
Idag och just nu är första gången jag är helt själv hemma sedan det hände, det känns ganska bra ändå, jag klarar det!
Att somna
Den stund som konsekvent är svårast för mig är att somna. När jag väl somnat så sover jag hela nätterna, jag tror tack vare känslan att oron är borta, det värsta har hänt, värre kan det inte bli. Ja det och det faktum att jag efter månader av extrem stress är utmattad.
Jag är väldigt trött på kvällarna och ibland, eller oftast vill jag lägga mig redan vid nio, men….. Jag kan inte somna när jag ligger själv i sängen, när det är lugnt och tyst, det bara går inte.
Det slutar alltid med att jag lägger mig i soffan och somnar till tv:n. Om inte Jimmy lägger sig samtidigt vill säga, då funkar det bättre.
Igen, acceptans och ett steg i taget…
Ibland känns det som att det kan väl inte vara mig det här händer? Inte kan något så hemskt som att förlora sitt barn hända mig? Lite som känslan när man vaknar ur en dröm och undrar vad som är sanning och vad som var dröm… Jag vaknar ju dock alltid ur den känslan…. Det är verkligen min son som dött…..
Falkasjön
Det är studiedag för Amanda idag så vi har varit uppe vid ånnaboda, promenerat till Falkasjön och ätit lunch. Amanda är inte helt van vid sånt här, vi har inte kunnat vara ute på det här sättet på över ett år nu, det kom lite gnäll då och då, men för det mesta hade vi det bra, skönt att komma ut och en liten smygstart till ett aktivare liv igen.
Prästen kommer hem till oss imorgon för att prata om begravningen.
Min kropp känner av sin månads träningsvila och dem taskiga, men nödvändiga, dåliga sovställningar etc som varit. Lite sakta får den vakna igen.
Det är märkligt det här hur hjärnan fungerar. Jag är trött, ja vi är båda trötta, men det är jag som skriver den här bloggen. Jag är helt slutkörd efter framförallt den här sommaren, min hjärna kan var superalert ibland och sen andra stunder inte fatta dem enklaste saker. När Jimmy pratar om att vi ska handla och sen direkt efter så säger han att Amanda behöver nya skor eller vad ska vi äta till middag. Då är jag lost, jag fattade det första, vi ska handla, sen kan inte min hjärna processa nästa sak… En sak i taget och jag försöker hålla en acceptans att jag behöver tid för återhämtning.
Vi hämtade lite förstoringar på kort idag, dem blev inte riktigt som vi tänkt oss, så det blir att göra nya. Amanda fick också ett kort på sig och Hampus att lägga i sin låda, hon ska få välja fler sen, men en sak i taget…
Jag har visat Amanda en bild på hur en begravning kan se ut, eller hur kistan står i kyrkan snarare. Hon har börjat fundera och fråga massor, det är skönt att hon börjar öppna sig mer och mer.
Varje dag saknar jag vår älskling, varje dag tänker jag på stunder då han varit här, varje dag tittar jag på bilder och filmer, låter hans röst hålla mig sällskap. Det gör mig glad att ha alla dessa skratt och samtal inspelade, det värmer. Jag vet att han hade det bra, att han hade livsglädje och livskvalité under dem få år han hade hos oss. Ibland tänker jag på det, han visste ju inte vad han missar, det är jag som sörjer den framtid som inte blev, han var lycklig i stunden där han var.
Vi blickar mot framtiden, ett hinder och ett steg i taget, idag har vi varit och gjort pass. Om några veckor tänkte vi åka utomlands, ett miljöombyte, ett break, vi tre tillsammans.