Julen kommer med stormsteg

Idag kom det ett sånt där bitterljuvt minne i mitt facebook flöde, eller två snarare.

 

Det slår mig hur jag kan lyckas njuta av stunder i mitt liv igen, hur jag uppskattar saker jag för bara någon vecka sedan inte klarat att ta till mig.

 

Jag tittar på bilderna igen och igen, jag tittar på videorna och låter hans röst göra mig sällskap en stund. Hur jag saknar det lilla livet.

 

Jag lever, jag är på väg tillbaka till arbete, ett steg i taget. Det kan tyckas futtigt med min en timme om dagen i början, men jag måste värna om mig själv. Känslan inuti mig är att inget kan knäcka mig nu, jag gråter fortfarande och jag är stresskänslig, men det finns inget som kan hända i mitt liv som kan vara värre än det jag gått igenom.

 

Jag har inte varit vid graven på en vecka, det känns lite dubbelt. För mig är han inte där i jorden, för mig finns han i varje andetag jag tar, han existerar i mitt hjärta var jag än är.

 

Ibland undrar jag om han kan se oss, däruppe, jag väljer att se det mer abstrakt. Inte som att han tittar ner från molnen, det gör mig ledsen. Jag väljer att tänka att han finns här på ett annat sätt. Det är svårt att förklara, men ibland känns det som att han är här bredvid mig, men ändå inte. I dem stunderna känner jag frid, när stunden försvinner börjar jag gråta och undrar hur ska jag stå ut. Men jag står ut…..

 

Dagarna går, vi lever livet vidare dag för dag. Väggen mellan rummen är borta, det är inte klart, men Amanda har ett stort rum och hon börjar inse och ta fasta på att det nu är hennes rum, inte Hampus gamla rum. Vi har inte satt upp Hampus blåa julstjärna, det smärtade mig att se den där i kartongen, jag fasar och gläds åt tanken att julgranen ska upp, så många många minnen. Så många minnen som är underbara, som gör ont för att jag inte kan få nya.

 

Det är en märklig känsla när jag sakta vänjer mig vid att han inte är här längre, att han inte kommer tillbaka. En del av mig vill inte vänja mig, men den stora delen av mig vet att det är vad jag måste göra.

 

Amanda är som jag var när jag var liten, som jag tror att många barn är, väldigt exalterad att julen kommer. Hon sa till mig häromdagen att tomten som kommer inte är en riktigt tomte utan en pappa som klätt ut sig. Så tittade hon på Jimmy och frågade om han var tomten. Det har han aldrig varit så där sprack hennes teori lite, vi kunde ärligt säga att hennes pappa klär aldrig ut sig till tomte.

 

Har hon blivit så stor att hon inte tror på tomten??? Herregud, vad hände. Jag har hoppat flera år framåt i tiden, jag har en sjuåring hemma.

 

Julkalendern är förberedd, paketen ska bara knytas in och hängas upp på rätt plats. Frågan är vad är rätt plats, där den brukar hänga finns plats för två och jag kan inte med att hänga upp den andra eller att ha en tom plats bredvid…

,

Vad hände?

Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när jag plötsligt mitt i att leva mitt liv stannar upp en sekund och tänker, här går jag och lever mitt liv, men han är inte här. Som om jag bara lämnat honom på dagis en stund och fortsätter med vardagen. Så slår det mig, han är borta, jag lever utan honom, vi lever utan honom…. han är borta… 
Vad hände egentligen, vad hände? Jag hade två underbara ungar, med morgonstress och påklädningsbråk, med trots och gnäll, en massa värme och kärlek. Vad hände?
På måndag börjar jag jobba en timme PM dagen, märkligt och bra.
Idag åker Amanda och jag med Maria och Olivia till Göteborg, en mys helg, ja dem flest av er vet nog vad det egentligen innebär att ha en helg med två galna 7-åringar. Det ska bli underbart!
Vad hände? Vad faan hände?
Jag vaknar många mornar och vill bara höra hans röst, är så rädd att jag jag skulle glömma den. 

Varför så arg???

Vi har haft en jättemysig helg på Loka, genom barncancerfonden. Träffat och pratat med trevliga människor. Otroligt avslappnande. Tacksam att vi fick chansen att följa med.

 

Nu gnager en oförklarlig ilska och irritation inuti mig. Jag skulle högaktningsfullt vilja be hela världen att dra åt helvete. Nu menar jag inte människorna i den, utan mer abstrakt…. Det är ingen som gjort mig något och jag är inte arg eller irriterad på en enda människa. Men…. Något på denna jävla jord beslutade att ta min son ifrån mig. Det bubblar i mig, ge honom tillbaka för i………..

 

Jag går runt med en ilska som tar min energi, som gör mig trött och negativ, jag har nog inte varit lätt att tas med under bilresan hem från Loka.

 

Jag kan inte förklara det, det är en sorts inre ilska som bubblar upp. Jag vet att jag måste härbergera, jag vet att den går över, det är inte första gången….. Men……..

 

Ni kvinnor som har ordentligt PMS kanske kan komma i närheten av den krypande känslan av ilska och irritation utan någon eller något att egentligen skylla det på, där självkontrollen är åt helvete och jag kanske egentligen skulle stänga in mig i ett rum utan någon kontakt med människor, eller iallafall dem som pratar tillbaka, finge jag en varm kropp som kunde stå ut och bara vara närvarande fysiskt så kanske det går. Men hur ska någon stå ut med att vara tyst när jag käftar emot varenda litet andetag?

 

Jag gissar att det är en del av min sorgeprocess (ja med lite självinsikt och ironi så inser jag att jag har ju lite temperament i vanliga fall också….).

 

Nä…. masken är pålagd (sminket….) och vi ska snart iväg till Amandas första poolspel i innebandy.

Sömnlös

Vissa nätter alltså…. kan inte få hjärnan att varva ner…. vrider och vänder, tankar som far. Igen och igen går det runt vad som hände Hampus sista tid och andra delar av hans tuffa resa.
Var hos mormor på sjukhuset, världen är liten och in vandrar Hampus läkares fru som jobbar på sjukhuset. 

Saker väcks och här ligger jag med mina tankar, sprängande huvudvärk jag vet beror på spänningar.

Försöker bara ligga, det funkar inte, funderar på att ge upp och gå ur sängen, men till vilken nytta. Så här ligger jag, försökte styra tankarna till något behagligare, funkade ungefär 5 sekunder sen var jag tillbaka… försökte lyssna på en ljudbok, slumrade faktiskt till, men så fort timern gick ut på den o det blev tyst så vaknade jag igen. Försökte med en avspänningsövning och sen lite mindfulness…

Kanske är det att en del av mig vet att det om några timmar är 2 månader sedan han tog sina sista andetag. Hur jag minns när läkaren på telefon meddelade att dem skulle minska droppet, jag minns smärtan i den insikten. Jag kan nästan fysiskt minnas hur jag gråtandes sjönk ihop på golvet i Amandas rum, hur jag försökte förklara för pappa vad som hände med mig. Den gränslösa smärtan…

Somnar kanske snart av utmattning?

Fars dag

Imorse när jag vaknade ville jag bara höra hans röst, jag saknar den, har inte tittar på filmerna på några dagar. Så jag sätter i hörlurarna och tittar på några filmer. Det bränner till lite i mig, saknadens eld. Det värmer också att höra hans skratt, hans härliga röst. Vemod, detta vemod…

 

Fars dag idag, grattis till er alla pappor, grattis till att just ni får ta hand om just era gryn!

Grattis också alla änglapappor, vars barn finns i era hjärtan, inte mindre pappa för det!

Grattis alla pappor i himlen också.

 

Grattis till min älskade pappa, världens bästa! Tänk så många världens bästa pappor det finns där ute!

Grattis till min man, som är pappa till två underbara gryn, en i hjärtat och en på jorden!

Värme

Jag tar honom i famnen, känner den varma kroppen mot min, en sekund av protester innan hans huvud vilar tungt på min axel.

 

Jag hör hans lugna andetag, han känner mitt lugn och slappnar sakta och tyst av i min famn. Jag njuter en stund av att vagga honom och känner hans kropp slappna av mer och mer. Jag vaggar och studsar lite, sådär som man gör med bebisar.

 

Drar ett djupt andetag när det blandas med mitt vemod. Hur jag minns alla dem kvällar jag vaggade min egen älskling.

 

Hur den här lilla älsklingen inte är min, hans varma kropp mot min som lugnar mitt sinne och får mig att slappna av långt där inne, som hjälplöst bara är nära min kropp, hur han ger mig en stund frid blandat med den tunga insikten att min lilla kille som jag brukade vagga, han finns inte mer…..

 

Tack för att jag fick låna honom en stund, lilla Jax.

, , , ,

Lägga i lådor och minnen

Idag har jag hämtat kartonger hos mamma och pappa, lagt alla hans saker och kläder till rätta. Det känns rätt, det känns bra….. och för djävligt hemskt!

 

Jag har flyttat på lite möbler, har ställt ut skrivbordet i allrummet, det känns bra. Jag har börjat göra en tavla av supersnöret, det ska sitta vid skrivbordet tänkte jag.

 

När jag var hos kuratorn så pratade vi om minnen, jag tänkte att jag ska berätta och dokumentera lite minnen här ibland. För att dem glädjer mig, för att jag vill minnas dem.

 

Jag har tagit flera stora steg framåt sista tiden. Tagit tag i hans rum och hans saker, börjat planera för återgång till arbete, klarar att fokusera på saker lite längre än innan. Jag är lite nöjd över mig själv, stolt skulle jag nog säga. Det känns bra.

Min älskade pojke, vår älskade pojke, älskad aldrig glömd!

, , , ,

Märkligt

Det är en sådan märklig känsla. När dagarna går och fortsätter, när jag och vi lever vårt liv och så plötsligt slår det mig, han är borta. Som en kniv rakt in i mitt hjärta eller ett hårt slag i magen, på vägen till affären eller hem från den så flämtar jag plötsligt till och tänker. Han ligger i en grav på kyrkogården.

 

Det går inte att riktigt beskriva det här. Hur jag lever och fortsätter mitt liv, hur det på något sätt går bra, för att så plötsligt känna den där smärtan igen, den där förlamande smärtan som helt tar andan ur mig.

 

Idag var jag tvungen att åka och handla potatis till maten vid fyra taget, det gick så bra så, till Konsum på norr, massa trafik, jag blev inte ens irriterad, det bara var. Så kör jag hem och in på vägen bakom kiosken vid oss och det slår till mig, “han är borta”! Jag blir ur spel en sekund innan jag kan andas igen.

 

Många gånger går jag runt och bara lever på och plötsligen flämtar jag till för att det gör så ont.

Den konstanta nervositeten har minskat, trycket i bröstet är inte riktigt lika stort hela tiden, yr blir jag när det är för mycket intryck eller mycket att koncentrera mig på. Bakslag har jag, men dem varar än så länge inte allt för länge. Det var många dagar sedan jag tänkte tanken att jag inte vet eller förstår hur jag ska leva vidare, hur jag ska bli lycklig igen… Det kommer, jag vet att det kommer, sorgen kommer inte vara lika smärtsam jämt utan som ett gott vemod…. Jag vet att det inte kommer närmsta tiden, men det kommer!

 

Jag hör honom fortfarande, jag känner honom som en närvaro som gör mig glad och sorgsen, som gör att jag längtar tillbaka. Minnen fladdrar förbi, varje dag finns dem där, till glädje och smärta, i ett virrvarr jag inte alltid kan sortera. Så står jag där mitt i en uppgift och smärtan blir outhärdlig en stund, det kan leda till en sorgsen stund eller tårar och skrik som känns som dem aldrig tar slut…

 

Amanda har haft kompisar hemma efter fritids, jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar när huset är fullt av ljud och skratt och skrik. En lisa för min själ!

, , , , ,

En dag att ta sig igenom

Jag startade dagen i tårar, trött och lite småförkyld så är motståndskraften inte riktigt lika stor, längtan att bara vältra mig i bitterhet och sorg tog över en liten stund.

 

Jag reste mig med viljekraft.

 

Vi åt frukost Amanda och jag och när jag lämnade henne i skolan var jag ok.

 

Jag skulle in på Hampus dagis och lämna hans brio tågbana, hans älskade tågbana ska komma till glädje till andra barn, många av vilka han kände!

Det kändes ok, men jag kom knappt innanför dörren och tiden kändes som den stått stilla, hans plats på skohyllan med hans namn och kort. Hans hylla i hallen som står kvar tom. Jag  började gråta, kunde inte behärska mig. Viktoria och Lova sa åt mig och komma in en stund. Det var skönt att göra det, att prata en stund om honom med dem som kände honom så väl. Jag fick med mig en stor nalle till Amanda och en påse med teckningar och lite annat som Hampus gjort.

 

Jag grät igen i bilen, men tog mig till Jimmys jobb för att lämna hans telefon han glömt hemma. När jag satte mig och åkte därifrån fick jag släppa spärren. Jag grät förtvivlat, klarade inte att behärska mig alls, fortsatte hemma en bra stund till.

 

Jag gick i tanken att det kanske är ok att ha en skitdag, bara gråta, vara arg, ledsen och bitter. Men jag mår inte bra i det! När jag väl sansat mig lite slängde jag iväg ett meddelande till Johanna och det blev en tur med henne till marieberg.

Jag är fortfarande lite lägre än vanligt, men det är ok igen…

 

Jag får ha skitdagar, så är det, och jag är glad att jag var på dagis! Varma fina människor och en plats jag vet att han älskade!

 

 

Jag har äntligen satt mig och gjort bouppteckningen, jag klarade det själv! Min hjärna klarade det själv! Hur nöjd är jag inte över att jag kunde utan att se alla siffror som ihopmeckat virrvarr! Jag är på väg framåt, återhämtning!

Försäkringskassan har preliminärt godkänt mina första 90 dagars sjukpenning, känns viktigt i min process att kunna få återhämta mig i lugn och ro!

, , ,

Sjukhuset

Idag har jag följt med mormor till sjukhuset, röntgen i B-entrén. Det var inte fullt så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. För er som inte vet så är ingången till barn samma entré. Hur många 100 tals gånger har jag gått in med Hampus där, eller släppt av honom och Jimmy utanför?

 

Det gör mig lite orolig till sinnes, skakar om mig lite, men jag behöver utsättas för obehag, det är som med ångest hantering, ju mer man utsätts desto mindre laddat blir det!

 

I B-entrén så är golvet olika färg på olika ställen. Hampus sa alltid att på det blåa så blir man is och på det röda så blir man eld, vi brukade få smyga längs väggarna som en smidig ninja och kasta oss snabbt in i hissen för att fly undan. Underbara unge, vilka minnen.

 

Hur många gånger har jag burit en trött och sjuk liten kille in i den entrén eller kört honom i vagnen. Gått ut på permis eller den december när Jimmy och Amanda var magsjuka så vi inte fick åka hem. När vi tog promenader till stadsparken eller när vi letade efter den där speciella glassen som var det enda han åt. Hur lycklig jag blev när han på pressbyrån i A-huset ville ha en korv och den där ”springgången” mellan A och B-huset.

 

Minnen, vemodiga minnen. Jag är så glad att jag har dem, mitt i allt mitt vemod!

 

Ja det gick bra för mormor, glad att jag följde med!