, , , ,

Ett år

Var är du mitt barn? Jag famlar i mörkret, var är du? Du är inte hos oss längre, har det verkligen gått ett helt år?

Jag försöker andas, varje dag försöker jag andas, jag tror inte luften innehåller lika mycket syre längre.

Igår firade vi ditt liv, idag för ett år sedan upplevde jag den svartaste dagen i mitt liv, den dagen dina andetag upphörde. Du andas inte längre, ditt hjärta slår inte. Jag andas för dig, den del av mitt hjärta som alltid kommer saknas här på jorden… finns du där, någon annanstans? Ser du oss? Vi älskar dig, vi lever här, bredvid dig och ändå inte.

Alltid älskad, min finaste pojke, alltid saknad min käraste son, nu och för alltid, till månen och tillbaka tio gånger om, till gränsen av det oändliga och längre än så…

#fuckcancer

/11 Kommentarer/av
, , , , , , , , , , ,

Begravning

Mormors begravning var fin och passande, inte så långrandig. Den var tung i mitt hjärta, jag saknar mormor, såg henne så tydligt framför mig. Det var samma präst som på Hampus begravning, det påverkade mig en del. Mitt i tränger minnen av min älskade kille fram och tårarna ville inte sluta rinna. Vemodet var tungt att bära…. Jag hade kunnat sitta kvar i kapellet med mormors kista länge, bara sitta där, ville inte lämna henne…

 

Amanda och jag åkte till eyrabadet och simmade efter fikat hos mamma och pappa. Nu sitter jag här vid köksbordet och känner tyngden i bröstet. Jag kan inte släppa den, den bara är där….

 

När vi kom hem så låg ett brev i brevlådan. En kallelse till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ett uppföljningssamtal med Josefin Palle, sjuksköterskan Maja och syskonstödjaren Gustav. Fasen det rev upp sår att läsa. Vi ska gå, jag tror det är bra, jag tror det blir tungt….. Bra för oss som familj, för Amanda och för oss som individer. Så 28:e februari blir en dag i Uppsala på sjukhuset…. Aj aj aj, det smärtar i mitt hjärta, ska vi in på det där sjukhuset, på den avdelningen utan honom???? I mitt hjärta önskar jag att dem hade gömt honom där för oss, det är nu dem ger honom tillbaka, det är nu dem kommer på att nej han är inte död, här vi har bara tagit hand om honom en stund. Konstig tanke jag vet, galen rent utav, men saknaden är hemsk och jag vill inte känna den mer…… jag har inget val, jag vältrar i min sorg en stund, låter den vara som den är, det är enda sättet att få smärtan att minska. Trycker jag undan den så blir den bara större nästa gång.

 

 

Igår fick vi en inbjudan till första vi som mist gruppen. Den är i juni, det var frågor med vi skulle svara på, frågor om Hampus och om oss, vi får gärna ta med kort, första träffen ska vi prata om honom innan han blev sjuk etc.

Det är så många saker som väcker smärta i mig, saker jag tror i längden kan minska smärtan, kan få mig att bearbeta inte bara gömma, hjälpa mig att gå vidare.

 

Mormor, du förstod mig, din saknad efter morfar var så stark, du förstod hur det var för mig att släppa taget om min lilla älskling, att stå bredvid, mitt i helt maktlös för situationen. Det är aldrig samma sak att förlora en gammal människa som det är att förlora sitt barn, men du förstod och satte ord på min smärta, det självklara i att det gör så ont och måste få göra det.

 

En dag i taget, idag är inte den lättaste och inte heller den tyngsta….. den är ett steg på vägen…

/2 Kommentarer/av
, , , ,

Träffade på

Dagarna går och går ganska bra tycker jag. Saknaden är alltid med mig, den släpper aldrig riktigt sitt tag och i varje hörn ser jag honom.

På kvällarna sitter jag i soffan och saknaden slår till fysiskt en stund. Jag låter mig sakna honom, låter smärtan över det klinga av lite, tar ett andetag och försöker fortsätta vara i nuet.

Det är så många stunder som jag inte vill vara i nuet, som jag vill vara i förr eller som jag vill hoppa några år framåt och förhoppningsvis inte plågas lika mycket av den smärtsamma saknaden längre.

 

Igår träffade jag en vän på stan för en snabbfika. På väg till bilen träffa jag på Marie-Ros, onkologsjuksköterskan för barn på USÖ, jag står där och försöker le och se normal ut, jag tror hon läser rakt igenom mig. När jag lämnar hennes sida drabbar paniken mig.

Jag har bara några hundra meter till bilen, tårarna börjar rinna ner för mina kinder innan jag hinner fram. Jag koncentrerar mig på att inte falla ihop, smärtan är så fruktansvärd att benen knappt bär. Jag tar mig till bilen, riktigt hur vet jag faktiskt inte, så fort dörren är stängd så faller min mur, jag ser människor som går förbi titta på mig, jag ser att dem ser. Jag gråter panikartat, kan inte hejda mig, kan inte starta bilen, kan inte göra något mer än att känna den extrema smärtan över att han är borta. Alla minnesbilder sköljde över mig, alla nålsättningar, alla sonder, alla kräkningar, all smärta och all värme. Vår bröllopsdag där han lyckades både kräkas upp sonden och dra ur nålen så när vi kom för en enkel injektion som skulle ta 5 minuter så fick Marie-Ros istället sätta sond och mickla med nålen, två av dem värsta sakerna Hampus visste. Hon var en viktig del i vårt liv i ett års tid, vi värdesätter det, alla viktiga människor som passerade vår väg, Marie-Ros var en av dem betydelsefulla!

 

Jag är glad att jag sprang på Marie-Ros, hur smärtsamt än efterförloppet blev så är det sånt jag behöver och vill göra. Det kommer vara många såna stunder, första gångs saker så att säga. Jag gillar henne, det tog lite tid att släppa in henne, framförallt så tyckte Hampus om henne, och han litade på henne, han var trygg med henne.

 

Till alla som passerat vår väg, var inte rädda att säga hej, ja jag vet hur vården funkar, det är oftast upp till mig att ta första steget. Jag vill inte glömma er, jag vill inte glömma tiden som varit!

 

Ledig dag idag, skola och fritids är stängt. En lugn morgon är så otroligt mycket värt, ingen stress att komma iväg, även om vi har planer, inga tider att passa!

 

Jag fick ett mail från barncancerfonden, det kommer starta en vi som mist grupp för oss föräldrar under våren. Det blir bra, jag blir glad, vi behöver det! Tacksam för barncancerfonden och dem människor som tar sig an att organisera sånt här.

/2 Kommentarer/av
, , , , , , , ,

Ett nytt år

Jag öppnar dörren till städskåpet, vi har en av våra almanackor där, den är uppslagen på Juni. Jag inser att våra liv stannade upp då….

 

Det är ett nytt år, 2017. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag ser tillbaka på året som gått. Det värsta året i mitt liv, det mest smärtsamma och det tyngsta.

 

Jag ser också glädjestunder, stunder med Hampus och utan, i det stora hela skuggas dem en del av den extrema smärta jag gått och går igenom, men jag har dem nära mitt hjärta och värdesätter dem högt.

 

Han är död, han är borta…. hur är det möjligt. Den här tiden på året, jul och nyår har varit hemsk. Inte rakt igenom hemsk, mer stunder av stor smärta. Vi lever våra liv, med lycka tillsammans, glädje med Amanda och våra vänner och familj.

 

Jag har gråtit nästan varje dag i snart två veckor, tårar som kommer när som helst, tårar som är smärtsamma, tårar av saknad. Däremellan går det bra, däremellan finner jag styrkan och viljan att leva.

 

Jag är inte deprimerad, jag sörjer! Det är viktigt för mig att särskilja, jag har mycket kärlek, glädje och lycka. Jag känner det starkt att jag vill leva, inte bara andas.

 

Vårat år 2016 började bra där Hampus blev färdigbehandlad och var frisk i 4 månader. Sedan kom vårt helvete. Vi förlorade till slut kampen, som verkligen var en stor kamp med tvära kast mellan hopp och förtvivlan, vi satt vid hans sida när han dog, när vi förlorade en del av oss själva. Så stort och så ogreppbart att jag inte riktigt förstår det. Det har gått tre och en halv månad nu, det är väldigt kort tid, samtidigt lång.

 

Jag har använt bloggen till att bearbeta, till att få skriva av mig lite av all den smärta jag känner inuti. Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, jag har varit så sårbar, haft så nära till gråten. Jag och vi håller på att hitta en väg framåt, den är krokig för att säga det minsta. Jag jobbar mycket med min acceptans, hur vi lever nu är en förändring, jag måste acceptera att den fjärde stolen är tom, att nästan alla bord är fyrkantiga. Jag accepterar sorgen som den är för stunden och för dagen, jag gråter när jag gråter, skrattar när jag skrattar. Ibland får jag stå ut med smärtan, ibland distraherar jag den.

 

Mitt liv är inte bara smärta även om den tar stor plats när jag skriver här. Jag går framåt, vi har rest, jag har börjat jobba, jag ser fram emot 2017 och allt vad det kan innebära för mig och för oss som familj.

 

Hampus mitt älskade barn i himlen, vi saknar dig för evigt, alltid i våra hjärtan! Amanda mitt älskade barn på jorden, du ger mig glädje och kärlek varje dag, mitt trotsiga prepubertala solsken.

 

Jag väljer att leva, inte bara vara vid liv, det är det enda nyårslöfte jag ger!

Till alla er som kämpat vid vår sida, till alla er vars kamp vi bevittnat, till alla er som fortsätter kämpa.

Till alla läkare, sköterskor, forskare och all annan vårdpersonal som gav oss ett sista år med vår kämpe.

Till alla jag känner och inte känner.

Gott Nytt År!

/11 Kommentarer/av
, , , ,

Hur kunde det hända oss?

Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte! Hur kunde det här hända mig och oss, hur kunde min oskyldiga lilla pojke bli så sjuk och dö? Dö ifrån mig, lämna oss här och sakna honom så fruktansvärt mycket?

 

Innan det här drabbade oss så visste jag knappt att det fanns, inte kunde det drabba mig eller någon i min närhet?

Jag har en ny respekt för livet och en annan innebörd för livskvalité.

 

Sista dagarna har minnen sköljt över mig, vardagsminnen, dem kommer helt plötsligt och av småsaker. Vi åt tacos igår, Amanda säger -jag tar några chips och jag ser och hör som om det hände just då att Hampus nappar åt sig skålen och tar chips för att Amanda gjorde.

Eller när jag stekte fiskpinnar hur det var det enda han åt i flera veckor.

 

Jag hittade en gosedjurshund här hos Nemi och Jax (Amanda och jag är barnvakter) och det skar till i mitt hjärta, Hampus hade en likadan, eller det var Amandas, men han fick låna den i slutet och var överlycklig för det.

Det är ok, allt sånt, att se och hitta saker som han haft likadant, det är en sån ska som jag måste utsätta mig för och vill utsätta mig för, livet är sånt och livet fortsätter som sig bör.

 

Älskade älskade barn, du fattas mig och kommer så alltid göra, ibland är känslan så påtagligt stark. Jag accepterar att det är så, hur ont det än stundtals gör så vill jag sakna min underbara unge, det finns inget annat jag kan göra…..

 

Amanda blir så stor det går så snabbt, älskade unge!

/4 Kommentarer/av
, , , , , ,

Ljus

Jag fick en kommentar:

“Jul handlar om ljus i mörkret. Mörkret har aldrig kunnat släcka ljuset. Jag ber att jultiden blir för er ett ljus mot årets mörker.”  -Derek



Det tog mig en stund, en ganska lång stund innan jag tog till mig det. Han har rätt. Julen är ljus i mörkret! Ljuset kommer vinna!

Den smärta jag känner är av saknad, ljuset får kanske vara det ledljus jag behöver för att ta mig igenom all den ångest min saknad stundtals ger.

Just nu påminner allt mig om Hampus, allt, fredagsmyset, popcornen, bara att sitta på toaletten väcker min saknad…. Faser jag måste ta mig igenom.

Tack Derek, jag väljer att se ljuset, även om det skyms ibland!

/2 Kommentarer/av
, , , ,

Igen och igen och igen

Jag ser några barn på affären, med sin mamma och pappa. Jag tycker mig känna igen barnen först, och det gör jag, det är  2 flickor från Hampus dagis.

Deras mamma som kom fram och gav mig en kram värmde, jag har en skakig dag idag….

 

Jag har försökt distrahera mig när jag kom hem från jobbet, spacklat Amandas tak och där dörren är igensatt, det går en stund.

 

Jag sitter i fåtöljen nu, hans fåtölj, och minns i våras, när snön låg kvar hur den äldsta av flickorna jag såg på affären lekte med Hampus, ropade på honom, tog honom i handen och ville att han skulle vara med och leka. Jag ser det framför mig hur dem springer i snön, hur Hampus är så glad att äntligen få vara med dem igen och jag brister… Fy faan vad ont det gör. Igen och igen spelas scenen upp för mig och jag kan inte sluta gråta, hur lycklig han var, hur glad jag var hur härligt det var…. men han är borta, han är borta…. det gör så ont… bara så ont….

 

Jag minns hur han låg i soffan dem sista dagarna, hur han pratade, hur han ville titta på film, hur han sov, hur han andades, hur han tog sitt sista andetag, jag minns att jag strök hans kalla kind i kistan vid begravningen…. tårarna rinner, det är som ett stort hål i mitt bröst, ibland när jag andas ut mitt bland tårarna så undrar jag hur jag ska kunna dra in nästa andetag, tack och lov är andningen en reflex vi har i kroppen, annars vet jag inte om jag klarat det just idag….

 

Jag vet hur det är, jag måste stå ut, smärtan minskar igen om en stund…

 

Älskade barn, var tog du vägen?

/8 Kommentarer/av
, , , , , , , , ,

Supersnöret

Supersnöret gjorde mig så arg ett tag. Det kändes så nedrigt att vi först fått en “frisk” pärla och sen fick fortsätta på det ändå….

Jag kunde knappt titta på det, blev bara arg och kunde inte överhuvudtaget tänka mig att vi skulle sätta dit en pärla för att han förlorade sin kamp. Nej ALDRIG!

 

Men han dog faktiskt, hela jag förändrades, något inom mig gick sönder, något annat väcktes. Nu känns det viktigt att ha gjort det där supersnöret, jag satte dem sista pärlorna idag, vi pratar om att vi ska göra en tavla av det. En tavla av hans kamp, av vår kamp, av vårt sista år. Av beviset på allt som hände då, för att minnas både det bra och det kämpiga. Vilken resa vi gjort, och fortfarande gör!

 

Så här är det, supersnöret, till minne av Hampus Haglund, superhjälten, kalsongkillen, vår fantastiska son!

 

supersnoret

/0 Kommentarer/av
, , , ,

Att vara olika, sörja olika

Alla är olika, vi känner och agerar på olika sätt. Som Lina brukar skriva, alla gör på olika sätt och allt måste vara ok.

Vi försöker acceptera varandras olikheter, ibland är det svårt och ibland frustrerande.

 

Jag kan bara svara för mig själv och mina reaktioner och min hantering. Jimmy och jag gör olika, det är ok! Det är frustrerande när vi inte riktigt kan förstå oss på varandra. I slutänden i våra diskussioner så landar vi i att vi gör olika, vi måste hitta sätt att acceptera och hantera den andras reaktioner och beteende utan att klandra eller döma.

Det är inte enkelt alla gånger! Vi hör ihop Jimmy och jag, det vi gått igenom har vävt oss samman på ett sätt som inte går att beskriva. Det har också varit slitsamt och tungt många många gånger.

 

Jag var hos en kurator i förra veckan, hon lyckades sätta ord på min oro kring Amanda, äntligen var det någon som förstod och tog tag i saken. Jimmy tycker att jag inte ska måla faan på väggen, hon mår ju bra just nu. Ett steg i taget, men jag vill inte att vi ska upptäcka om några år att hon gått och tänkt på saker som orsakat henne oro etc när vi kunnat hjälpa henne framåt.

 

Jag vill inte fastna och grotta ner mig i smärtan, jag börjar känslomässigt inse att han är borta, det gör mig otroligt sårbar och kanske mer ledsen. Sorgens faser är det väl som med många andra skolboks saker, ingen som följer i rakt led utan man hoppar fram och tillbaka i stegen. Jag försöker ge smärtan plats, men inte ta över för mycket, hitta sätt att bryta det negativa och allt för smärtsamma mönstret ibland.

Jag kan vara avundsjuk på Jimmy som lyckas betydligt bättre än jag på det planet. Jag kastas mellan gränslös smärta och förtvivlan till framtidstro och glädje, lättnad att oron är borta. Runt runt går det.

Jag tycker att jag accepterar det, det är som det är, jag kan inte skynda på på något annat sätt, inte just nu iallafall. Jag kan inte förtränga eller trycka undan smärtan och sorgen, den är ett faktum och jag ska ta mig igenom denna storm.

 

Jag lever fortfarande timmar i taget, inte en dag…. det går framåt! Jag är inte fullt lika yr i huvudet längre, jag kan fullfölja fler tankar även om det är långt ifrån alla. Jag kan planera någon dag längre än den jag är i.

 

Jag tittar på alla bilder och gråter, skrattar om vartannat, minns med värme, minns med smärta. Jag ska inte grotta ner mig i bilderna för ofta, så är det, men jag behöver titta på dem, jag finner tröst i att han finns där. Som att det bekräftar för mig att han fanns, han levde, han var underbar på sitt sätt.

/0 Kommentarer/av
, , , , , ,

Framtid

Jag är inte i framtiden än, såret är för öppet, men jag kan se att det finns en framtid, en framtid jag vill leva trots att Hampus inte gör det.

Riktigt hur det vet jag inte, hur jag ska ta mig dit är ett steg i taget.

 

Mina och våra dagar går ganska bra, jag har stunder där jag kan distraheras. Amanda och Jimmy, familjen gör mig glad och jag kan hitta styrka i dem och i mig själv.

Jag har en inre styrka och en viljekraft som säger att jag kommer ta mig framåt, trots det ibland bottenlösa hålet av smärta, ren fysisk smärta av saknad och sorg, så vet jag att det finns en framtid att se fram emot!

 

Imorgon ska vi packa, på måndag åker vi till Arlanda och på tisdag bär det av till Canarieöarna. Det ska bli så skönt, jag kommer fortfarande känna saknad och vara ledsen, men vi gör det som familj. Vi tar ett avstamp framåt och skapar nya fina minnen. Vi får en paus och ett byte av miljö, där kan vi andas lite extra en stund. Det och solen, värmen, min kropp skriker efter den. Sommaren vi haft har inte varit en sommar, det har varit sjukhus, sporadiskt kunna vara med Amanda och ett rent helvete stundtals.

Jimmy och jag har inte åkt utomlands tillsammans förut, Amanda har aldrig flugit, spännande nya saker att göra tillsammans.

 

Jag tog en tur till graven idag, ofta vill jag inte gå därifrån, jag vill sitta där och bara vara med honom. Idag gick det bra, inga tårar. Det är viktigt för mig att ljuset är tänt, att det är fint och ordning åt honom. Eller egentligen åt oss…

 

Kalas för Jimmys brorson under eftermiddagen, att sitta i soffan och prata om allt eller inget. Jargongen som är i släkten, jag älskar den och att det sen plötsligen kan svänga till konkreta, “allvarliga”, intressanta diskussioner. Det finns så otroligt mycket värme i dem alla, under den ibland tuffa ytan.

Jag hade en kort kort stund där andan gick ur mig, barnen satt och skrattade vid köksbordet, någon sa det är härligt med barnskratt, jag hörde Hampus skratt mitt i allt, i mitt huvud hörde jag honom med dem och jag var tvungen att ta några djupa andetag för att inte brista. Inte att jag inte kan brista där, men kan jag välja mina stunder så gör jag, ett barnkalas är inte en av dem jag väljer frivilligt. Det vände snabbt, det varade bara en sekund.

Det är så härligt att höra Amanda leka, stoja och hon har sin plats där, dem har det allihop, deras självklara plats i gruppen bland kusinerna.

 

Nu middag, potatisbakelser med parmesan och vitlök, grilla kyckling, det är ju lördag!

/1 Kommentar/av