, , ,

Superherohampus-wod

Min syster, Hampus moster har engagerat sig och en massa crossfit gym och även andra, hon skriver här ett gästinlägg om det!
 
Stort tack till alla som har deltagit i insamlingen till barncancerfonden som startades i Hampus namn. Den 3/10 kördes Crossfit-woden Superherohampus på flertalet CrossFitboxar i Sverige.
 
Det hela startade med att jag bad Benny Åhlstedt på CrossFit Örebro att skapa ett pass för att hedra Hampus minne. Vi bestämde dag på passet och jag la ut en text om det i facebookgruppen Cf Sweden i hopp om att kanske få med någon mer box på tåget (superherohampus-wod)
 
Och vilken respons det blev! Jag är så rörd över alla som har kämpat och samlat in pengar till barncancerfonden. Ni är helt underbara <3
 
Jag tänker inte skriva någon längre text om passet utan låta bilderna tala för sig själva. Men jag kan säga så mycket som att det var ett tufft pass.
 
 img_1064-2.jpg img_1070-2.jpg img_1067-2.jpg img_1068-2.jpg img_1063-2.jpg img_1065-2.jpg img_1066-2.jpg img_1069-2.jpg
 img_1109.jpg
, , , ,

Läkartid

Imorse lämnade jag av Amanda vid skolan, vi tog bilen eftersom jag skulle direkt till gymet.

Jag ställde bilen som jag brukar efter kanten av vägen, inte en tanke på att Amanda som sitter bredvid mig fram (japp hon når över längdgränsen nuförtiden vår stora tjej) fick kliva ur på sidan där kyrkogården är.

När hon gått ur bilen så sa hon -mamma, jag vill inte att vi parkerar vid kyrkogården när jag ska till skolan, då minns jag vem som dött i våran familj. Lilla, stora, kloka älsklingen vår ville inte börja dagen så!

 

På gymet mötte jag en sjukgymnastkollega jag inte sett på länge, en av dem som inte vet något om vad som hänt. Hon frågade om jag jobbar kvar och jag drar ett djupt andetag, förklarar att ja det gör jag, fast jag har inte jobbat på ett tag. Hon ser ansträngningen i min kropp och säger att jag inget behöver säga. För mig känns det bra att berätta, jag är inte ute efter sympatier, men jag kan heller inte låtsas att det inte finns. Så jag sa bara att min son gick bort i cancer för några veckor sedan.

Jag tycker man ser ganska direkt på människor hur dem klarar att reagera, det drar förbi en smärta i deras ögon, de drar ett djupt andetag och bemöter mig som dem kan, alla på sitt sätt.

Jag lär mig möta människor, så småningom kommer jag kunna möta dem utan att min extrema sorg måste ta en sådan plats i konversationerna.

 

Efter gymet var jag hos läkaren för att få sjukskrivning, det var en jobbig stund. Först är väntrummet helt smockfullt, människor som pratar om olika saker överallt, jag blir yr i huvudet och stressnivån ökar markant.

När läkaren kommer säger han med den självklarhet dem alltid säger -jag har en student med mig, han ser på mig att jag hajar till, inte alls bekväm och fortsätter -går det bra? Annars får du säga till.

Jag kan inte säga mer än att -ja vi försöker med det. Jag blir som förlamad när det ställs frågor eller jag ska ta även dem minsta besluten ibland.

Han säger att han vet vad som hänt och jag får berätta lite runtomkring och hur jag mår idag. Sedan börjar han dividera med sig själv och mig vad han ska sätta för diagnos, jag tittar på honom mest blankt och zonar ut hans prat. Han märker det tydligt och inser att jag inte kommer vara till någon hjälp.

Han säger åt mig att vänta i väntrummet och att han ska be deras kurator ta kontakt med mig. Det tar en stund sedan kommer han med intyget. Stressreaktion blev tydligen diagnosen…

 

Efter en snabb stund på Sannamarken, Jimmy och jag, verkligen en snabb tur, folk överallt……..

 

Så la jag mig i soffan, vi gjorde kaffe och jag tog några klunkar innan jag la ner huvudet och sov en stund, när jag vaknade var kaffet kallt.

 

Jag var vid graven imorse, innan gymet, jag grät en skvätt, undrade om det är varmt eller kallt där han är älsklingen, det var ju så kallt ute. Längtade tillbaka till stunderna där jag fått värma honom efter en kylig dag, slutar det göra så här ont någon gång?

 

Jimmy blir orolig för mig, jag är så trött, jag är så ledsen ibland och jag kan vända på en femöring i humöret. Han behöver inte vara orolig, jag kommer klara det här, men det kommer ta tid, det bästa han kan göra är att hålla om mig, ge mig kraft och trygghet.

En dag i taget!

, , , , , , , ,

Begravningen och steget vidare

Begravningen var fin, värdig vår kämpe.

Dem öppnade kistan innan så Jimmy och jag fick se honom, han var så fin, det såg ut som att han låg och sov, jag strök honom på pannan som jag brukade, som han ibland blev så arg på och ibland mötte han min hand och jag såg hur han njöt av värmen i det.

Vi såg att han låg fin i sina kläder, att han hade sitt täcke och Buster med sig, Amanda hade valt ut en sak från sig själv som las i kistan och också hans nattlampa (ett sånt där spöke från IKEA).

 

Vi ställde upp hans kort och arrangerade Avengersgubbar och kistdekorationen.

 

Ceremonin var kort, Sophia som sjöng var fantastiskt bra, det var flertalet som frågade vem som spelat in låten och förstod inte att det kunde vara så bra live i kyrkan.

 

Jag satt där i kyrkbänken, prästen sa något om att vi nu ger tillbaka Hampus, jag ville ställa mig upp och skrika att “nej det gör vi inte, ge tillbaka honom, ge tillbaka honom NU!”.

Vi gick runt kistan och någonstans så insåg jag att vänta vi ska stoppa ner min son i hans grav, han är död, han kommer inte tillbaka. Så fel, det gör så fruktansvärt ont, ingen ska behöva begrava sitt  barn!

 

Jag vet att jag har en inre styrka, för vissa kan jag stundtals verka kall eller avståndstagande, en del undrar när jag kommer brista. Jag brister varje dag, dels inuti, men jag väljer (sanning med modifikation, det är inte alltid jag väljer) när jag inte står ut med smärtan och måste gråta.

 

För mig handlar det om överlevnad, för mig själv, för familjen, för Amanda och också för Hampus. Hampus hade varit jätteledsen om mamma kollapsar pga honom, det hade han inte velat.

 

Så när jag går från kyrkan, pratar med folk och till slut tävlar med Amanda för att komma skrattandes först till församlingshemmet så är det för att jag vill, inte för att jag måste.

 

Jag är så glad att det kom några barn igår, som lättade stämningen och Nova som kom och ville sitta i mitt knä och prata om ditten och datten. Liv det vill jag ha runt mig, inte död. Hampus var liv, glädje och livskraft.

 

Jag skrattar åt minnen när vi pratar om dem, jag gråter också åt dem ibland.

 

När Lova påminner om att han levde med den där gorillan som stod på kistan i våras, inne och ute släpade han runt på den där, då ler jag, då känner jag en sån enorm värme.

 

Vi gick till graven sen, han ligger där han ska nu, vi har en plats att gå till, han får vila, han får ro….

 

Som när man vaknar ur en intensiv dröm så undrar jag vad är sant och vad är en dröm, när vaknar jag ordentligt?

, , , , , ,

Begravning imorgon

Imorgon är det dags för begravningen. Vi har allt förberett allt som ska förberedas, tror vi…

Blommorna är gjorda, kistdekorationen är klar, fikat är ordnat, drickan är ordnad, mamma och pappa fixar kaffet. I sista minuten insåg vi att det enda Amanda har att ha på fötterna är ett par vita sneakers, tack och lov för grannar med döttrar!

 

Jag har en smärre panik känsla i magen av och till, spänningsnivå hög och jag undrar om det blir någon sömn inatt. Jag har så svårt att inse att det nu ska bli så definitivt, han ska begravas, vi ska ta ett sista farväl av hans kropp och han ska ner i jorden. Det gör så ont, så ont att jag kan inte beskriva det. Det är som att någon försöker slita hjärtat ur bröstet på mig.

Samtidigt är det något jag vill ha gjort, jag vill att alla ska få säga farväl, jag vill att han ska få en grav så vi alla kan få ro, jag vill ha en plats att gå till. Men satans vad ont det gör…… Det slår till som en knytnäve i magen, det är sant, vi ska begrava honom, vår son är död, han är död, han är borta….

 

Vi ska göra det fint för honom vår älskling, vi ska ha fika med mer kalastanke än begravningsfika. Mammas fina älskling som nästan alltid var glad som sa att -mamma är alltid fin! när någon en gång påpekade något om mina kläder, eller -mamma, jag vill gosa med mamma! Mitt älskade barn, jag saknar dig så min älskling.

, , , , , ,

Minnen

Att  minnas med glädje, att minnas med sorg, att minnas blandat med båda och lägg till ett uns bitterhet och ilska över det som drabbat oss….

 

Alla mina minnen med Hampus är glada, ja ni förstår, barn är barn och vi har gått igenom ett helvete, men in i hans sista stund så gav han min minnen att glädjas åt.

Idag fick jag ett minne på facebook där vi plockar ekollon i stadsparken, först kom glädjen, att jag fick uppleva det med min älskling. Sen kom sorgen, han är borta vi får inga nya minnen, sen kom ilskan vad är det för djävla värld?

Sen kom sorgen i bröstet med den samtidiga glädjen i minnet tillbaka….

 

Älskade älskade barn, jag kan inte få dig tillbaka….

, , , , , ,

Minnen som fladdrar förbi

Igår kväll när jag skulle sova, som vanligt väldigt trött. Vi gick och la oss samtidigt och det var mörkt och tyst i rummet. Det där med mörkt och tyst är inget jag gillar just nu. Jag låg där i sängen, blundade och tänkte att jag bara skulle kunna slappna av och somna. Icke…..

 

Minnen började fladdra förbi, ni vet sådär att man inte kan få fatt på dem dem bara lite fragmenterat kommer. Jag såg hans döda kropp framför mig, hörde ljudet av hans ansträngda andetag, hans skratt och hans små fötter som springer, ser framför mig hur han rusar upp tidigt på morgonen till sin fotölj. En massa bilder bara kom och kom, ville inte sluta. Till slut sa jag till Jimmy att jag kan inte sova, det fick bil en stund i hans famn småpratandes om Hampus, om minnen om Amanda, om framtid och det förflutna.

Herregud vad jag saknar Hampus, vad jag saknar inte bara honom utan det vi var som familj när vi var fyra. Vi är alltid fyra i mitt hjärta, men vi lever tre och vi lever inget annat.

Amanda var som jag skrev ledsen en stund igår, det går upp och ner för henne med och ibland kommer insikten för henne att han är borta, dem ska inte leka mer, det är inte som när hon sover hos mormor och morfar en vecka utan han är verkligen borta för alltid!

 

Jag var tidig på gymet imorse, kan hålla fokus ca 45 min, sen är det inte stor idé att stanna kvar utan jag åkte och handlade bröd på Maxi innan jag kom hem till nybryggt kaffe.

 

Idag ska Amanda på innebandy träning sen ska vi på Novas 6-års kalas.

 

Vi lever en stund i taget, men jag får äntligen se lite längre framåt än näsan räcker, jag kan tänka och planera framåt också.

, , , , , , , , ,

Insamling

Min kära syster har tagit initiativet att starta en ny insamling på barncancerfondens hemsida i Hampus namn. ❤️

https://www.barncancerfonden.se/1309412334/

, , , , , , , , ,

Planerar begravning

Prästen var här igår, det kändes bra, trevlig, mjuk. Han förklarade sin syn på vad som händer när man dör. Att i himlen står tiden stilla, här på jorden väntar vi på saker, tiden går och vi längtar efter Hampus och att få träffa honom igen. Där Hampus är nu står tiden stilla, när vi återförenas så har inte han väntat, han lever i samma nu hela tiden och så är vi plötsligen där hos honom. Det kändes fint och tryggt, för mig delvis som jag själv ser på det. Att vi som är kvar här håller i oron och saknaden, när man dör så försvinner all smärta, sorg och han har det bra vår älskling. Han saknar oss inte för att han inte har tidskonceptet att sakna oss på.

 

Vi har gått igenom hur begravningen ska gå till, hur vi vill ha det. Vi har pratat om Hampus, hur han var och hur vi saknar honom.

Begravningen hålls bland dem närmaste, med det så menar vi familjen, familjen och hans dagisfröknar, dem som har anknytning till honom, skulle det vara någon som undrar så hör av er.

 

Amanda och jag pysslar med pappersblommor och idag ska jag kolla igenom foton vilket vi ska ha vid begravningen.

 

På eftermiddagen åkte vi till stan och bokade en resa, en vecka i solen vi tre. Vi har inte haft någon sommar, absolut inte tillsammans. Vi kommer sakna honom likväl, men en break, något att se fram emot och tid att i lugn och ro knyta ihop oss som den nya familj vi är.

 

Jag tycker om att få prata om min älskling, att  minnas och att tänka på honom, ibland orsakar det tårar, men jag anser inte att det är negativt, jag är inte rädd för mina tårar. Mest minns jag honom med glädje, även om vetskapen att jag inte får tillbaka honom slår till hårt. Så till alla mina vänner, var inte rädda att prata om honom och börjar jag snyfta ja då nuddade ni något som står mig väldigt kärt och det är ok.

 

Idag ska vi försöka hitta en slips i färg åt Jimmy och en klänning åt Amanda.

, , , , , ,

Gymet och tårar

Morgonen började som vanligt, jag lämnade Amanda i skolan, stora tjejen går själv sista biten, vi får inte följa med hela vägen in.

Jag åkte direkt till gymet, det är första gången jag varit där på minst 4 veckor, regelbundenheten har inte funnits där sedan i maj. Jag har planerat att välja udda tider när det inte är så mycket folk. Det gick bra, jag tränade i ca 45 min och det var först i slutet som tankarna vandrade för långt och jag fick åka hemåt. Skönt och nödvändigt för kroppen att starta upp lite mer.

 

På vägen hem började tårarna rinna. Varje dag kommer stunderna där saknaden är så stor att den är svår att bära, där varje andetag känns fysiskt smärtsamt, där jag undrar vad som hände, var är min lilla älskling och vad är det för mening med allt om en liten oskyldig pojke ska lida och dö… Det tar mig vanligen några minuter och ett antal panik skrik/gråt utfall och att titta på filmerna där han skrattar och busar innan jag kan ta mig ur det. Innan jag kan acceptera att livet ska fortsätta, det fanns och finns inget annat att göra, nu är vi här!

 

På ett sätt är dem här attackerna lite sköna att ha, att få skrika ur mig sorgen, men inte låta den genomsyra hela tillvaron. Ja det går inte en sekund utan saknad, men jag lever, vi lever och vi går framåt. Det gör inte ont att vara vid liv nu, inte så ofta iallafall.

 

Idag och just nu är första gången jag är helt själv hemma sedan det hände, det känns ganska bra ändå, jag klarar det!

, , , , , ,

Att somna

Den stund som konsekvent är svårast för mig är att somna. När jag väl somnat så sover jag hela nätterna, jag tror tack vare känslan att oron är borta, det värsta har hänt, värre kan det inte bli. Ja det och det faktum att jag efter månader av extrem stress är utmattad.

Jag är väldigt trött på kvällarna och ibland, eller oftast vill jag lägga mig redan vid nio, men….. Jag kan inte somna när jag ligger själv i sängen, när det är lugnt och tyst, det bara går inte.

Det slutar alltid med att jag lägger mig i soffan och somnar till tv:n. Om inte Jimmy lägger sig samtidigt vill säga, då funkar det bättre.

Igen, acceptans och ett steg i taget…

Ibland känns det som att det kan väl inte vara mig det här händer? Inte kan något så hemskt som att förlora sitt barn hända mig? Lite som känslan när man vaknar ur en dröm och undrar vad som är sanning och vad som var dröm… Jag vaknar ju dock alltid ur den känslan…. Det är verkligen min son som dött…..