Gymet och tårar
Morgonen började som vanligt, jag lämnade Amanda i skolan, stora tjejen går själv sista biten, vi får inte följa med hela vägen in.
Jag åkte direkt till gymet, det är första gången jag varit där på minst 4 veckor, regelbundenheten har inte funnits där sedan i maj. Jag har planerat att välja udda tider när det inte är så mycket folk. Det gick bra, jag tränade i ca 45 min och det var först i slutet som tankarna vandrade för långt och jag fick åka hemåt. Skönt och nödvändigt för kroppen att starta upp lite mer.
På vägen hem började tårarna rinna. Varje dag kommer stunderna där saknaden är så stor att den är svår att bära, där varje andetag känns fysiskt smärtsamt, där jag undrar vad som hände, var är min lilla älskling och vad är det för mening med allt om en liten oskyldig pojke ska lida och dö… Det tar mig vanligen några minuter och ett antal panik skrik/gråt utfall och att titta på filmerna där han skrattar och busar innan jag kan ta mig ur det. Innan jag kan acceptera att livet ska fortsätta, det fanns och finns inget annat att göra, nu är vi här!
På ett sätt är dem här attackerna lite sköna att ha, att få skrika ur mig sorgen, men inte låta den genomsyra hela tillvaron. Ja det går inte en sekund utan saknad, men jag lever, vi lever och vi går framåt. Det gör inte ont att vara vid liv nu, inte så ofta iallafall.
Idag och just nu är första gången jag är helt själv hemma sedan det hände, det känns ganska bra ändå, jag klarar det!
❤️
Ber för dig och familjen.
?
Du skriver fantastiskt fint och ni är helt fantastiska⭐️Kram