, , ,

Alla första gånger…

Det här första året är så smärtsamt på så många sätt. Att lära sig att göra saker på ett annat sätt, det saknas alltid någon, det är alltid ett hål i mitt hjärta.

 

Påskafton idag, Amanda är med granntjejerna och går påskakärring, Jimmy är och tränar. Jag har gjort en potatisgratäng till en armé och nu tar jag emot glada godistörstande påskagubbar och kärringar…

 

Däremellan gråter jag ibland…. De gör stundtals så ont, han är inte här i år, jag har inte ritat några mustascher…. Dem äldre barnen ser i mina ögon att jag har gråtit, jag ler och gläds åt att dem kommer, stora som små!

Alla dessa första gånger utan honom…. Älskade älskade barn

 


https://www.barncancerfonden.se/1309412334/

/5 Kommentarer/av
, , , , ,

En mammas kärlek

Tiden går, en dag i taget, ibland nästan så att den springer fram. Det går bra eller det går. Upp och ner, ändå framåt.

Veckan har innehållit tunga stunder, Amanda har gråtit, jag har gråtit, saknaden har rivit i oss alla en stund. 

Amandas sorg är den svåraste för mig att hantera, när hon förtvivlat gråter och knappt själv vet varför. Det händer inte ofta, i veckan tittade hon på filmer med Hampus och sen säger hon snyftande till mig att jag brydde mig mest om Hampus när han levde. Sen brast hon, förtvivlat grät hon och jag grät och igen förklarade att jag alltid älskat dem både, ingen mer än den andra. Att Hampus var ju så svårt sjuk att jag var tvungen att finnas vid hans sida nästan hela tiden. Att jag älskar henne att hon är den viktigaste i världen för mig. 
Efter en stund tar hon ett andetag och börjar titta på ett barnprogram istället.
Själv är jag skakad, ända in i hjärtat känner jag smärtan, darrar i kroppen och reser mig när jag ser att hon mår bra igen.

Igår hade vi besök, lilla Jax myste in sig i sin mammas famn och ett styng av saknad inuti mig. 

Jag gjorde något för mig stort igår, jag tog fram några av Hampus gamla leksaker, i hans lådor med dinosaurier och bilar och en massa annat. Dinosaurierna klarade jag inte att ta fram än, nästa gång kanske!

Det är härligt med besök av dem små illbattingarna, skratt och rop och full fart. Så även om jag ibland saknar min kille och minnen väcks i mig så är det en bra sak.
En mammas kärlek går inte att beskriva, den försvinner aldrig, mina barn är som en fysisk förlängning av mig. I hjärtat har jag två barn med mig, fysiskt är det som att någon kapat en arm, han är borta, jag minns hans värme mot min kind när han myste in sig och sa -mamma. När jag bar min trötta kraftlösa pojke hit och dit och överallt han behövde. Det känns som igår! (En pappas kärlek är lika stor och viktig, men jag är mamma jag kan bara tala för mig själv!)

Varje dag har jag stunder där det ofattbart slår mig, han är borta! Där det är svårt att inse att han inte kommer komma springandes på morgonen, att han inte kommer studsa i studsmattan i år, att han inte smakar potatismostopparna eller fiskpinnarna eller andra saker jag vet att han älskade…

Två steg fram och ett tillbaka. Jag jobbar 75% nu, det är precis vad jag klarar, jag är trött och känner mig balansera på gränsen. Det är vad som känns rätt för mig, det får ta den tid det tar att vänja mig…..

/2 Kommentarer/av
, , , , , , , , , , ,

Begravning

Mormors begravning var fin och passande, inte så långrandig. Den var tung i mitt hjärta, jag saknar mormor, såg henne så tydligt framför mig. Det var samma präst som på Hampus begravning, det påverkade mig en del. Mitt i tränger minnen av min älskade kille fram och tårarna ville inte sluta rinna. Vemodet var tungt att bära…. Jag hade kunnat sitta kvar i kapellet med mormors kista länge, bara sitta där, ville inte lämna henne…

 

Amanda och jag åkte till eyrabadet och simmade efter fikat hos mamma och pappa. Nu sitter jag här vid köksbordet och känner tyngden i bröstet. Jag kan inte släppa den, den bara är där….

 

När vi kom hem så låg ett brev i brevlådan. En kallelse till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ett uppföljningssamtal med Josefin Palle, sjuksköterskan Maja och syskonstödjaren Gustav. Fasen det rev upp sår att läsa. Vi ska gå, jag tror det är bra, jag tror det blir tungt….. Bra för oss som familj, för Amanda och för oss som individer. Så 28:e februari blir en dag i Uppsala på sjukhuset…. Aj aj aj, det smärtar i mitt hjärta, ska vi in på det där sjukhuset, på den avdelningen utan honom???? I mitt hjärta önskar jag att dem hade gömt honom där för oss, det är nu dem ger honom tillbaka, det är nu dem kommer på att nej han är inte död, här vi har bara tagit hand om honom en stund. Konstig tanke jag vet, galen rent utav, men saknaden är hemsk och jag vill inte känna den mer…… jag har inget val, jag vältrar i min sorg en stund, låter den vara som den är, det är enda sättet att få smärtan att minska. Trycker jag undan den så blir den bara större nästa gång.

 

 

Igår fick vi en inbjudan till första vi som mist gruppen. Den är i juni, det var frågor med vi skulle svara på, frågor om Hampus och om oss, vi får gärna ta med kort, första träffen ska vi prata om honom innan han blev sjuk etc.

Det är så många saker som väcker smärta i mig, saker jag tror i längden kan minska smärtan, kan få mig att bearbeta inte bara gömma, hjälpa mig att gå vidare.

 

Mormor, du förstod mig, din saknad efter morfar var så stark, du förstod hur det var för mig att släppa taget om min lilla älskling, att stå bredvid, mitt i helt maktlös för situationen. Det är aldrig samma sak att förlora en gammal människa som det är att förlora sitt barn, men du förstod och satte ord på min smärta, det självklara i att det gör så ont och måste få göra det.

 

En dag i taget, idag är inte den lättaste och inte heller den tyngsta….. den är ett steg på vägen…

/2 Kommentarer/av
, , , , , , , ,

Ett nytt år

Jag öppnar dörren till städskåpet, vi har en av våra almanackor där, den är uppslagen på Juni. Jag inser att våra liv stannade upp då….

 

Det är ett nytt år, 2017. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag ser tillbaka på året som gått. Det värsta året i mitt liv, det mest smärtsamma och det tyngsta.

 

Jag ser också glädjestunder, stunder med Hampus och utan, i det stora hela skuggas dem en del av den extrema smärta jag gått och går igenom, men jag har dem nära mitt hjärta och värdesätter dem högt.

 

Han är död, han är borta…. hur är det möjligt. Den här tiden på året, jul och nyår har varit hemsk. Inte rakt igenom hemsk, mer stunder av stor smärta. Vi lever våra liv, med lycka tillsammans, glädje med Amanda och våra vänner och familj.

 

Jag har gråtit nästan varje dag i snart två veckor, tårar som kommer när som helst, tårar som är smärtsamma, tårar av saknad. Däremellan går det bra, däremellan finner jag styrkan och viljan att leva.

 

Jag är inte deprimerad, jag sörjer! Det är viktigt för mig att särskilja, jag har mycket kärlek, glädje och lycka. Jag känner det starkt att jag vill leva, inte bara andas.

 

Vårat år 2016 började bra där Hampus blev färdigbehandlad och var frisk i 4 månader. Sedan kom vårt helvete. Vi förlorade till slut kampen, som verkligen var en stor kamp med tvära kast mellan hopp och förtvivlan, vi satt vid hans sida när han dog, när vi förlorade en del av oss själva. Så stort och så ogreppbart att jag inte riktigt förstår det. Det har gått tre och en halv månad nu, det är väldigt kort tid, samtidigt lång.

 

Jag har använt bloggen till att bearbeta, till att få skriva av mig lite av all den smärta jag känner inuti. Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, jag har varit så sårbar, haft så nära till gråten. Jag och vi håller på att hitta en väg framåt, den är krokig för att säga det minsta. Jag jobbar mycket med min acceptans, hur vi lever nu är en förändring, jag måste acceptera att den fjärde stolen är tom, att nästan alla bord är fyrkantiga. Jag accepterar sorgen som den är för stunden och för dagen, jag gråter när jag gråter, skrattar när jag skrattar. Ibland får jag stå ut med smärtan, ibland distraherar jag den.

 

Mitt liv är inte bara smärta även om den tar stor plats när jag skriver här. Jag går framåt, vi har rest, jag har börjat jobba, jag ser fram emot 2017 och allt vad det kan innebära för mig och för oss som familj.

 

Hampus mitt älskade barn i himlen, vi saknar dig för evigt, alltid i våra hjärtan! Amanda mitt älskade barn på jorden, du ger mig glädje och kärlek varje dag, mitt trotsiga prepubertala solsken.

 

Jag väljer att leva, inte bara vara vid liv, det är det enda nyårslöfte jag ger!

Till alla er som kämpat vid vår sida, till alla er vars kamp vi bevittnat, till alla er som fortsätter kämpa.

Till alla läkare, sköterskor, forskare och all annan vårdpersonal som gav oss ett sista år med vår kämpe.

Till alla jag känner och inte känner.

Gott Nytt År!

/11 Kommentarer/av
, , , , , ,

Ljus

Jag fick en kommentar:

“Jul handlar om ljus i mörkret. Mörkret har aldrig kunnat släcka ljuset. Jag ber att jultiden blir för er ett ljus mot årets mörker.”  -Derek



Det tog mig en stund, en ganska lång stund innan jag tog till mig det. Han har rätt. Julen är ljus i mörkret! Ljuset kommer vinna!

Den smärta jag känner är av saknad, ljuset får kanske vara det ledljus jag behöver för att ta mig igenom all den ångest min saknad stundtals ger.

Just nu påminner allt mig om Hampus, allt, fredagsmyset, popcornen, bara att sitta på toaletten väcker min saknad…. Faser jag måste ta mig igenom.

Tack Derek, jag väljer att se ljuset, även om det skyms ibland!

/2 Kommentarer/av
, , , ,

Lägga i lådor och minnen

Idag har jag hämtat kartonger hos mamma och pappa, lagt alla hans saker och kläder till rätta. Det känns rätt, det känns bra….. och för djävligt hemskt!

 

Jag har flyttat på lite möbler, har ställt ut skrivbordet i allrummet, det känns bra. Jag har börjat göra en tavla av supersnöret, det ska sitta vid skrivbordet tänkte jag.

 

När jag var hos kuratorn så pratade vi om minnen, jag tänkte att jag ska berätta och dokumentera lite minnen här ibland. För att dem glädjer mig, för att jag vill minnas dem.

 

Jag har tagit flera stora steg framåt sista tiden. Tagit tag i hans rum och hans saker, börjat planera för återgång till arbete, klarar att fokusera på saker lite längre än innan. Jag är lite nöjd över mig själv, stolt skulle jag nog säga. Det känns bra.

Min älskade pojke, vår älskade pojke, älskad aldrig glömd!

/0 Kommentarer/av
, , , ,

Märkligt

Det är en sådan märklig känsla. När dagarna går och fortsätter, när jag och vi lever vårt liv och så plötsligt slår det mig, han är borta. Som en kniv rakt in i mitt hjärta eller ett hårt slag i magen, på vägen till affären eller hem från den så flämtar jag plötsligt till och tänker. Han ligger i en grav på kyrkogården.

 

Det går inte att riktigt beskriva det här. Hur jag lever och fortsätter mitt liv, hur det på något sätt går bra, för att så plötsligt känna den där smärtan igen, den där förlamande smärtan som helt tar andan ur mig.

 

Idag var jag tvungen att åka och handla potatis till maten vid fyra taget, det gick så bra så, till Konsum på norr, massa trafik, jag blev inte ens irriterad, det bara var. Så kör jag hem och in på vägen bakom kiosken vid oss och det slår till mig, “han är borta”! Jag blir ur spel en sekund innan jag kan andas igen.

 

Många gånger går jag runt och bara lever på och plötsligen flämtar jag till för att det gör så ont.

Den konstanta nervositeten har minskat, trycket i bröstet är inte riktigt lika stort hela tiden, yr blir jag när det är för mycket intryck eller mycket att koncentrera mig på. Bakslag har jag, men dem varar än så länge inte allt för länge. Det var många dagar sedan jag tänkte tanken att jag inte vet eller förstår hur jag ska leva vidare, hur jag ska bli lycklig igen… Det kommer, jag vet att det kommer, sorgen kommer inte vara lika smärtsam jämt utan som ett gott vemod…. Jag vet att det inte kommer närmsta tiden, men det kommer!

 

Jag hör honom fortfarande, jag känner honom som en närvaro som gör mig glad och sorgsen, som gör att jag längtar tillbaka. Minnen fladdrar förbi, varje dag finns dem där, till glädje och smärta, i ett virrvarr jag inte alltid kan sortera. Så står jag där mitt i en uppgift och smärtan blir outhärdlig en stund, det kan leda till en sorgsen stund eller tårar och skrik som känns som dem aldrig tar slut…

 

Amanda har haft kompisar hemma efter fritids, jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar när huset är fullt av ljud och skratt och skrik. En lisa för min själ!

/2 Kommentarer/av
, , , , ,

En dag att ta sig igenom

Jag startade dagen i tårar, trött och lite småförkyld så är motståndskraften inte riktigt lika stor, längtan att bara vältra mig i bitterhet och sorg tog över en liten stund.

 

Jag reste mig med viljekraft.

 

Vi åt frukost Amanda och jag och när jag lämnade henne i skolan var jag ok.

 

Jag skulle in på Hampus dagis och lämna hans brio tågbana, hans älskade tågbana ska komma till glädje till andra barn, många av vilka han kände!

Det kändes ok, men jag kom knappt innanför dörren och tiden kändes som den stått stilla, hans plats på skohyllan med hans namn och kort. Hans hylla i hallen som står kvar tom. Jag  började gråta, kunde inte behärska mig. Viktoria och Lova sa åt mig och komma in en stund. Det var skönt att göra det, att prata en stund om honom med dem som kände honom så väl. Jag fick med mig en stor nalle till Amanda och en påse med teckningar och lite annat som Hampus gjort.

 

Jag grät igen i bilen, men tog mig till Jimmys jobb för att lämna hans telefon han glömt hemma. När jag satte mig och åkte därifrån fick jag släppa spärren. Jag grät förtvivlat, klarade inte att behärska mig alls, fortsatte hemma en bra stund till.

 

Jag gick i tanken att det kanske är ok att ha en skitdag, bara gråta, vara arg, ledsen och bitter. Men jag mår inte bra i det! När jag väl sansat mig lite slängde jag iväg ett meddelande till Johanna och det blev en tur med henne till marieberg.

Jag är fortfarande lite lägre än vanligt, men det är ok igen…

 

Jag får ha skitdagar, så är det, och jag är glad att jag var på dagis! Varma fina människor och en plats jag vet att han älskade!

 

 

Jag har äntligen satt mig och gjort bouppteckningen, jag klarade det själv! Min hjärna klarade det själv! Hur nöjd är jag inte över att jag kunde utan att se alla siffror som ihopmeckat virrvarr! Jag är på väg framåt, återhämtning!

Försäkringskassan har preliminärt godkänt mina första 90 dagars sjukpenning, känns viktigt i min process att kunna få återhämta mig i lugn och ro!

/2 Kommentarer/av
, , , , , , , , ,

Supersnöret

Supersnöret gjorde mig så arg ett tag. Det kändes så nedrigt att vi först fått en “frisk” pärla och sen fick fortsätta på det ändå….

Jag kunde knappt titta på det, blev bara arg och kunde inte överhuvudtaget tänka mig att vi skulle sätta dit en pärla för att han förlorade sin kamp. Nej ALDRIG!

 

Men han dog faktiskt, hela jag förändrades, något inom mig gick sönder, något annat väcktes. Nu känns det viktigt att ha gjort det där supersnöret, jag satte dem sista pärlorna idag, vi pratar om att vi ska göra en tavla av det. En tavla av hans kamp, av vår kamp, av vårt sista år. Av beviset på allt som hände då, för att minnas både det bra och det kämpiga. Vilken resa vi gjort, och fortfarande gör!

 

Så här är det, supersnöret, till minne av Hampus Haglund, superhjälten, kalsongkillen, vår fantastiska son!

 

supersnoret

/0 Kommentarer/av
, ,

Plocka ihop hans rum

Jag vaknade inatt, mitt i natten. Kunde inte somna om, fixade med Nemis tårta en grej jag inte kunde släppa. Den blev ok, ett bra första tårtbak efter ett  långt uppehåll. Bild kommer efter kalaset, troligen på andra forum.

 

Jag låg och vände och vred, vi har ju pratat om att rensa hans rum, men inte riktigt fått tid att börja, det är inget man bara kör igenom.

Så imorse när jag vaknade så låg jag i sängen och funderade en liten stund innan jag klev ur sängen, drog på mig mjukisbyxorna och klev in i hans rum. Jag började plocka, dela upp i spara, skänka, slänga.

En del ska till lekterapin, en del ska till kvinnohuset, en del tänkte vi till barnhemmet i Kongo, maskeradkläderna ev till upptäckarhuset i Hallsberg.

En del ska sparas, som någon sa till barnbarnen, men också för att jag vill minnas honom och allt vi gjorde.

 

Jag har fått kraft och vilja att gå framåt sista dagarna, jag tar en dag i taget, vet att tårarna rinner desperat ibland och smärtan överväldigar mig. Men det är dags att rensa rummet och göra något av det. Amanda ska få ett stort rum är planen och allrummet ska göras om lite när vi väl stängt dörren till Hampus rum.

 

Planen är en dag i taget, inte springa för fort!

 

Idag för ett år sedan var det tågbanebyggardag här hemma. Älskade barn!

 

img_0437.jpg

 

Det här att gå igenom alla hans saker, det görs med vemod och med en viss del smärta. Det görs med glädje med alla minnen. Många saker bär starka minnen, fina minnen, vemodiga minnen. Det slår mig igen och igen sista dagarna, när jag vaknar så minns jag, han är borta. Det gör inte riktigt lika kraftfullt ont varje gång längre, men det gör ont, det tar mig tid att mobilisera mig. Vi går framåt, hela familjen, vi lever vidare  en dag i taget. Jag mår sakta bättre och det går upp och ner, tillåter mig själv att vara som jag är och inte tvinga mig framåt.

 

Alla helgona är här, vi hinner inte gå på minnesgudtjänsten idag, så får det vara. Vi tänker på dem vi mist och tänder ljus för dem, men vi lever också. Amanda har träning, det är viktigt för henne. Vi ska på kalas till Nemi, livfulla glada unge, det ser vi fram emot!

/0 Kommentarer/av