, , , , , , , , , , ,

Begravning

Mormors begravning var fin och passande, inte så långrandig. Den var tung i mitt hjärta, jag saknar mormor, såg henne så tydligt framför mig. Det var samma präst som på Hampus begravning, det påverkade mig en del. Mitt i tränger minnen av min älskade kille fram och tårarna ville inte sluta rinna. Vemodet var tungt att bära…. Jag hade kunnat sitta kvar i kapellet med mormors kista länge, bara sitta där, ville inte lämna henne…

 

Amanda och jag åkte till eyrabadet och simmade efter fikat hos mamma och pappa. Nu sitter jag här vid köksbordet och känner tyngden i bröstet. Jag kan inte släppa den, den bara är där….

 

När vi kom hem så låg ett brev i brevlådan. En kallelse till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ett uppföljningssamtal med Josefin Palle, sjuksköterskan Maja och syskonstödjaren Gustav. Fasen det rev upp sår att läsa. Vi ska gå, jag tror det är bra, jag tror det blir tungt….. Bra för oss som familj, för Amanda och för oss som individer. Så 28:e februari blir en dag i Uppsala på sjukhuset…. Aj aj aj, det smärtar i mitt hjärta, ska vi in på det där sjukhuset, på den avdelningen utan honom???? I mitt hjärta önskar jag att dem hade gömt honom där för oss, det är nu dem ger honom tillbaka, det är nu dem kommer på att nej han är inte död, här vi har bara tagit hand om honom en stund. Konstig tanke jag vet, galen rent utav, men saknaden är hemsk och jag vill inte känna den mer…… jag har inget val, jag vältrar i min sorg en stund, låter den vara som den är, det är enda sättet att få smärtan att minska. Trycker jag undan den så blir den bara större nästa gång.

 

 

Igår fick vi en inbjudan till första vi som mist gruppen. Den är i juni, det var frågor med vi skulle svara på, frågor om Hampus och om oss, vi får gärna ta med kort, första träffen ska vi prata om honom innan han blev sjuk etc.

Det är så många saker som väcker smärta i mig, saker jag tror i längden kan minska smärtan, kan få mig att bearbeta inte bara gömma, hjälpa mig att gå vidare.

 

Mormor, du förstod mig, din saknad efter morfar var så stark, du förstod hur det var för mig att släppa taget om min lilla älskling, att stå bredvid, mitt i helt maktlös för situationen. Det är aldrig samma sak att förlora en gammal människa som det är att förlora sitt barn, men du förstod och satte ord på min smärta, det självklara i att det gör så ont och måste få göra det.

 

En dag i taget, idag är inte den lättaste och inte heller den tyngsta….. den är ett steg på vägen…

, , , , , , , ,

Begravningen och steget vidare

Begravningen var fin, värdig vår kämpe.

Dem öppnade kistan innan så Jimmy och jag fick se honom, han var så fin, det såg ut som att han låg och sov, jag strök honom på pannan som jag brukade, som han ibland blev så arg på och ibland mötte han min hand och jag såg hur han njöt av värmen i det.

Vi såg att han låg fin i sina kläder, att han hade sitt täcke och Buster med sig, Amanda hade valt ut en sak från sig själv som las i kistan och också hans nattlampa (ett sånt där spöke från IKEA).

 

Vi ställde upp hans kort och arrangerade Avengersgubbar och kistdekorationen.

 

Ceremonin var kort, Sophia som sjöng var fantastiskt bra, det var flertalet som frågade vem som spelat in låten och förstod inte att det kunde vara så bra live i kyrkan.

 

Jag satt där i kyrkbänken, prästen sa något om att vi nu ger tillbaka Hampus, jag ville ställa mig upp och skrika att “nej det gör vi inte, ge tillbaka honom, ge tillbaka honom NU!”.

Vi gick runt kistan och någonstans så insåg jag att vänta vi ska stoppa ner min son i hans grav, han är död, han kommer inte tillbaka. Så fel, det gör så fruktansvärt ont, ingen ska behöva begrava sitt  barn!

 

Jag vet att jag har en inre styrka, för vissa kan jag stundtals verka kall eller avståndstagande, en del undrar när jag kommer brista. Jag brister varje dag, dels inuti, men jag väljer (sanning med modifikation, det är inte alltid jag väljer) när jag inte står ut med smärtan och måste gråta.

 

För mig handlar det om överlevnad, för mig själv, för familjen, för Amanda och också för Hampus. Hampus hade varit jätteledsen om mamma kollapsar pga honom, det hade han inte velat.

 

Så när jag går från kyrkan, pratar med folk och till slut tävlar med Amanda för att komma skrattandes först till församlingshemmet så är det för att jag vill, inte för att jag måste.

 

Jag är så glad att det kom några barn igår, som lättade stämningen och Nova som kom och ville sitta i mitt knä och prata om ditten och datten. Liv det vill jag ha runt mig, inte död. Hampus var liv, glädje och livskraft.

 

Jag skrattar åt minnen när vi pratar om dem, jag gråter också åt dem ibland.

 

När Lova påminner om att han levde med den där gorillan som stod på kistan i våras, inne och ute släpade han runt på den där, då ler jag, då känner jag en sån enorm värme.

 

Vi gick till graven sen, han ligger där han ska nu, vi har en plats att gå till, han får vila, han får ro….

 

Som när man vaknar ur en intensiv dröm så undrar jag vad är sant och vad är en dröm, när vaknar jag ordentligt?

, , , , , ,

Begravning imorgon

Imorgon är det dags för begravningen. Vi har allt förberett allt som ska förberedas, tror vi…

Blommorna är gjorda, kistdekorationen är klar, fikat är ordnat, drickan är ordnad, mamma och pappa fixar kaffet. I sista minuten insåg vi att det enda Amanda har att ha på fötterna är ett par vita sneakers, tack och lov för grannar med döttrar!

 

Jag har en smärre panik känsla i magen av och till, spänningsnivå hög och jag undrar om det blir någon sömn inatt. Jag har så svårt att inse att det nu ska bli så definitivt, han ska begravas, vi ska ta ett sista farväl av hans kropp och han ska ner i jorden. Det gör så ont, så ont att jag kan inte beskriva det. Det är som att någon försöker slita hjärtat ur bröstet på mig.

Samtidigt är det något jag vill ha gjort, jag vill att alla ska få säga farväl, jag vill att han ska få en grav så vi alla kan få ro, jag vill ha en plats att gå till. Men satans vad ont det gör…… Det slår till som en knytnäve i magen, det är sant, vi ska begrava honom, vår son är död, han är död, han är borta….

 

Vi ska göra det fint för honom vår älskling, vi ska ha fika med mer kalastanke än begravningsfika. Mammas fina älskling som nästan alltid var glad som sa att -mamma är alltid fin! när någon en gång påpekade något om mina kläder, eller -mamma, jag vill gosa med mamma! Mitt älskade barn, jag saknar dig så min älskling.

, , , , , ,

Psalm upphittad

Idag har vi varit på stan och fixat kläder åt Amanda till begravningen och badkläder åt Jimmy och mig.

Tack Maria och Krister som fixade psalmen åt mig. 

Amanda bad mig spela in den åt henne så hon kunde lyssna på den, så jag sjöng in den och Amanda gick iväg en stund sen kom hon tillbaka och hon grät en stund, ledsen för att Hampus är död.

Det tog en stund sen gick hon till datorn, sen hände nåt igen och hon började snyfta sa att hon saknar att leka med Hampus. Lilla älsklingen min, mitt hjärta brister lite extra när hon är ledsen och saknar Hampus, jag kan ju inte göra något. Så vi tittade på lite filmer när Hampus skrattar och pratade om vad vi ska göra i helgen när hon kände sig lite lättare.

Nu Sune åker till Grekland och ostbågar!

, , , , , , , , ,

Insamling

Min kära syster har tagit initiativet att starta en ny insamling på barncancerfondens hemsida i Hampus namn. ❤️

https://www.barncancerfonden.se/1309412334/

,

Psalm 796

Är det någon som läser här som kan hjälpa mig hitta melodin till psalm 796 att lyssna på? Jag glömmer melodin, vill gärna att Amanda får höra den innan begravningen….

 

Är det någon som kan den och har lust att maila ett klipp till mig så hör gärna av er!

, , , , , , , , ,

Planerar begravning

Prästen var här igår, det kändes bra, trevlig, mjuk. Han förklarade sin syn på vad som händer när man dör. Att i himlen står tiden stilla, här på jorden väntar vi på saker, tiden går och vi längtar efter Hampus och att få träffa honom igen. Där Hampus är nu står tiden stilla, när vi återförenas så har inte han väntat, han lever i samma nu hela tiden och så är vi plötsligen där hos honom. Det kändes fint och tryggt, för mig delvis som jag själv ser på det. Att vi som är kvar här håller i oron och saknaden, när man dör så försvinner all smärta, sorg och han har det bra vår älskling. Han saknar oss inte för att han inte har tidskonceptet att sakna oss på.

 

Vi har gått igenom hur begravningen ska gå till, hur vi vill ha det. Vi har pratat om Hampus, hur han var och hur vi saknar honom.

Begravningen hålls bland dem närmaste, med det så menar vi familjen, familjen och hans dagisfröknar, dem som har anknytning till honom, skulle det vara någon som undrar så hör av er.

 

Amanda och jag pysslar med pappersblommor och idag ska jag kolla igenom foton vilket vi ska ha vid begravningen.

 

På eftermiddagen åkte vi till stan och bokade en resa, en vecka i solen vi tre. Vi har inte haft någon sommar, absolut inte tillsammans. Vi kommer sakna honom likväl, men en break, något att se fram emot och tid att i lugn och ro knyta ihop oss som den nya familj vi är.

 

Jag tycker om att få prata om min älskling, att  minnas och att tänka på honom, ibland orsakar det tårar, men jag anser inte att det är negativt, jag är inte rädd för mina tårar. Mest minns jag honom med glädje, även om vetskapen att jag inte får tillbaka honom slår till hårt. Så till alla mina vänner, var inte rädda att prata om honom och börjar jag snyfta ja då nuddade ni något som står mig väldigt kärt och det är ok.

 

Idag ska vi försöka hitta en slips i färg åt Jimmy och en klänning åt Amanda.

, , , , , , , , ,

Falkasjön

Det är studiedag för Amanda idag så vi har varit uppe vid ånnaboda, promenerat till Falkasjön och ätit lunch. Amanda är inte helt van vid sånt här, vi har inte kunnat vara ute på det här sättet på över ett år nu, det kom lite gnäll då och då, men för det mesta hade vi det bra, skönt att komma ut och en liten smygstart till ett aktivare liv igen.

 

Prästen kommer hem till oss imorgon för att prata om begravningen.

 

Min kropp känner av sin månads träningsvila och dem taskiga, men nödvändiga, dåliga sovställningar etc som varit. Lite sakta får den vakna igen.

 

Det är märkligt det här hur hjärnan fungerar. Jag är trött, ja vi är båda trötta, men det är jag som skriver den här bloggen. Jag är helt slutkörd efter framförallt den här sommaren, min hjärna kan var superalert ibland och sen andra stunder inte fatta dem enklaste saker. När Jimmy pratar om att vi ska handla och sen direkt efter så säger han att Amanda behöver nya skor eller vad ska vi äta till middag. Då är jag lost, jag fattade det första, vi ska handla, sen kan inte min hjärna processa nästa sak… En sak i taget och jag försöker hålla en acceptans att jag behöver tid för återhämtning.

 

Vi hämtade lite förstoringar på kort idag, dem blev inte riktigt som vi tänkt oss, så det blir att göra nya. Amanda fick också ett kort på sig och Hampus att lägga i sin låda, hon ska få välja fler sen, men en sak i taget…

 

Jag har visat Amanda en bild på hur en begravning kan se ut, eller hur kistan står i kyrkan snarare. Hon har börjat fundera och fråga massor, det är skönt att hon börjar öppna sig mer och mer.

 

Varje dag saknar jag vår älskling, varje dag tänker jag på stunder då han varit här, varje dag tittar jag på bilder och filmer, låter hans röst hålla mig sällskap. Det gör mig glad att ha alla dessa skratt och samtal inspelade, det värmer. Jag vet att han hade det bra, att han hade livsglädje och livskvalité under dem få år han hade hos oss. Ibland tänker jag på det, han visste ju inte vad han missar, det är jag som sörjer den framtid som inte blev, han var lycklig i stunden där han var.

 

Vi blickar mot framtiden, ett hinder och ett steg i taget, idag har vi varit och gjort pass. Om några veckor tänkte vi åka utomlands, ett miljöombyte, ett break, vi tre tillsammans.

, , , , ,

En dag till

Idag har Jimmy och jag tagit en lång promenad i karlslundsskogen. Skönt och välbehövligt!

När vi sen hämtade Amanda så mötte vi upp vaktmästaren på kyrkogården och valde alla tre tillsammans en gravplats åt vår son. Det är en fin, liten kyrkogård, han får en fin plats.

Det är så otroligt overkligt! Han är borta, vi har valt hans kista och hans grav…. Han är borta…

Mina kära vänner har hjälpt till och engagerat den sångerska jag önskat till begravningen. Nu till att välja psalmer och sång. 
Kontakt med prästen under morgondagen.

Samtidigt fortsätter livet, vi fortsätter och börjar leva igen. En dag i taget.

Hörni det här med blommor, självfallet får ni skicka blommor, gärna dock i färgerna, grönt, gult, vitt eller blått <3!

Vi funderar lite vidare på det här med ett konto eller postgiro nr för att bidra till barncancerfonden i Hampus namn….