Begravningen och steget vidare
Begravningen var fin, värdig vår kämpe.
Dem öppnade kistan innan så Jimmy och jag fick se honom, han var så fin, det såg ut som att han låg och sov, jag strök honom på pannan som jag brukade, som han ibland blev så arg på och ibland mötte han min hand och jag såg hur han njöt av värmen i det.
Vi såg att han låg fin i sina kläder, att han hade sitt täcke och Buster med sig, Amanda hade valt ut en sak från sig själv som las i kistan och också hans nattlampa (ett sånt där spöke från IKEA).
Vi ställde upp hans kort och arrangerade Avengersgubbar och kistdekorationen.
Ceremonin var kort, Sophia som sjöng var fantastiskt bra, det var flertalet som frågade vem som spelat in låten och förstod inte att det kunde vara så bra live i kyrkan.
Jag satt där i kyrkbänken, prästen sa något om att vi nu ger tillbaka Hampus, jag ville ställa mig upp och skrika att “nej det gör vi inte, ge tillbaka honom, ge tillbaka honom NU!”.
Vi gick runt kistan och någonstans så insåg jag att vänta vi ska stoppa ner min son i hans grav, han är död, han kommer inte tillbaka. Så fel, det gör så fruktansvärt ont, ingen ska behöva begrava sitt barn!
Jag vet att jag har en inre styrka, för vissa kan jag stundtals verka kall eller avståndstagande, en del undrar när jag kommer brista. Jag brister varje dag, dels inuti, men jag väljer (sanning med modifikation, det är inte alltid jag väljer) när jag inte står ut med smärtan och måste gråta.
För mig handlar det om överlevnad, för mig själv, för familjen, för Amanda och också för Hampus. Hampus hade varit jätteledsen om mamma kollapsar pga honom, det hade han inte velat.
Så när jag går från kyrkan, pratar med folk och till slut tävlar med Amanda för att komma skrattandes först till församlingshemmet så är det för att jag vill, inte för att jag måste.
Jag är så glad att det kom några barn igår, som lättade stämningen och Nova som kom och ville sitta i mitt knä och prata om ditten och datten. Liv det vill jag ha runt mig, inte död. Hampus var liv, glädje och livskraft.
Jag skrattar åt minnen när vi pratar om dem, jag gråter också åt dem ibland.
När Lova påminner om att han levde med den där gorillan som stod på kistan i våras, inne och ute släpade han runt på den där, då ler jag, då känner jag en sån enorm värme.
Vi gick till graven sen, han ligger där han ska nu, vi har en plats att gå till, han får vila, han får ro….
Som när man vaknar ur en intensiv dröm så undrar jag vad är sant och vad är en dröm, när vaknar jag ordentligt?
❤️
?
❤
?
?
Du är inte kall eller avståndstagande på något sätt! Du är en fantastisk mamma och människa❤️ Allt kring ceremonin andades omsorg och kärlek trots allt det svåra❤️ Kram till dig, Jimmy och söta Amanda!
Jag var med er igår…. Ville gärna vara där, men kände det som att jag trängde mig på då. Min relation med Hampus är inte den relation jag har med er Maria och Jimmy. Vi var lyckliga båda två när vi sågs i våras! Älskade unge……
Kram / Anne-May
Jag har mailat dig! Kram
❤️
Alla hanterar vi sorg olika och alla sätt måste få vara okej. Vi måste få skratta och glädjas när vi önskar, samla kraft i nedförsbackar för att ha de stunder vi bara vill dra täcket över huvudet och försvinna, uppförsbackar. Livet går inte vidare, inte på samma sätt men man fortsätter leva en nytt liv.
Det låter som ett fint avsked igår.
Det var fint och det var Hampus❤️ Jag tänker på er??
Så skönt att ni är nöjda med ceremonin. Tycker att det låter högst normalt att skratta och gråta lite om vartannat. Inget du gör är konstigt.
Kramar Lina
Det var verkligen ett fint & känslosamt avsked! ?
❤️
Maria
Följt det du skrivit om er Älskade Hampus..
Så fint värdigt kärleksfullt sorgligt ibland även lekfullt..
Hoppas av hela mitt hjärta att ni får en fin höst vinter vår sommar
Livet pågår..
Hampus kände dig inte men jag såg igår på himmelen att en ny stjärna var tänd…vinkade till dig.
Monika Skogheim.