, , ,

Dagsform

Han är så levande i mitt sinne, så närvarande, så varm, han andas, han finns, han skrattar och han gråter, han skriker och han skojar, han springer runt och han kastar sig i min famn och säger –mamma.

 

Vissa dagar fångar sorgen mig i sitt hårdaste grepp. Den fysiska smärtan av att ha förlorat honom är så stark.

Det är som att någon sliter hjärtat ur bröstet på mig, igen och igen och igen. Han skapades och växte inuti mig, han var en förlängning av min kropp. Jag levde med honom så nära så nära. Jag har lett honom genom så mycket smärta och så mycket glädje. Hur kan han vara borta?

 

Så jag sitter här och kramar hans nalle, nallis, och jag gråter och gråter, kan inte sluta, vet inte hur jag ska lyckas tränga bort den här smärtan. Stundtals skriker jag till av den ofattbara tyngden som behöver få lossa. Det gör så ont idag… andan slås ur mig och jag kommer på mig själv med att pressa ur luften ur lungorna, inte vilja dra in någon ny, det gör för ont.

Idag fungerar jag inte, det går inte. Jag vägrar sjukskriva mig och det får bli en oplanerad semesterdag… jag kan inte tillåta någon att se det här, inte låta någon se min svaghet eller släppa in innanför den barriär som jag byggt upp.

 

Jag skriver för att smärtan måste komma ut och ta plats någonstans utanför mitt hjärta. Jag vet att jag inte kan hålla det inuti, det blir bara värre, men jag kan inte visa den för någon… Man säger att barns sorg är randig, jag tror nog vi vuxna har en del ränder vi med…

 

Dem flesta dagar har jag någon sorts uppfattning av att det var oundvikligt, att han inte lider mer, att det bara är vi som saknar honom som lider… Idag har jag stannat upp, jag får kanske tillåta mig själv det, det händer inte ofta.

 

Jag lär mig leva parallellt med min sorg, det fungerar, jag får leva, njut av livet…. Inte idag… inte just nu… det blir bättre snart…

 

Vår underbara lilla kille…… tänk att till hösten skulle han börjat ettan…

, , , ,

Ett år

Var är du mitt barn? Jag famlar i mörkret, var är du? Du är inte hos oss längre, har det verkligen gått ett helt år?

Jag försöker andas, varje dag försöker jag andas, jag tror inte luften innehåller lika mycket syre längre.

Igår firade vi ditt liv, idag för ett år sedan upplevde jag den svartaste dagen i mitt liv, den dagen dina andetag upphörde. Du andas inte längre, ditt hjärta slår inte. Jag andas för dig, den del av mitt hjärta som alltid kommer saknas här på jorden… finns du där, någon annanstans? Ser du oss? Vi älskar dig, vi lever här, bredvid dig och ändå inte.

Alltid älskad, min finaste pojke, alltid saknad min käraste son, nu och för alltid, till månen och tillbaka tio gånger om, till gränsen av det oändliga och längre än så…

#fuckcancer

, , ,

Tungt….

Jag har det tungt just nu. Det är saker som kommer ifatt mig och jag är trött, väldigt trött.

 

Det är dags att titta på gravstenar, hur gör man? Hur väljer man precis rätt, hur väljer man den sten vi ska ställa för att resten av våra liv gå till. Som ska stå där kroppen av mitt älskade barn ligger, som jag saknar så att mitt hjärta brister varje dag.

 

Jag är inte i form, kan inte tackla mina känslosvall, gråter mycket. Det har gått ett halvår och jo vardagen rullar, dagarna är lättare, för det mesta, sista dagarna är jag i en dipp. Saknaden så stor så ofta. Smärtan i att han inte finns, det ofattbara att han är borta. Jimmy tittar på mig varje dag, jag ser att han kämpar med att se min smärta. Det är inte lätt att inte kunna göra något, inte kunna lätta bördan… bara finnas…

 

Vi planerar semestern för tre…. Det mesta i dagens samhälle är anpassat till fyra, vilket jag inte har ett problem med som sådant, men för mig, just nu, så är det som att picka på sårskorpan igen och igen och igen.

 

Imorn känns det kanske bättre igen……

 

TO BEAUTIFUL FOR EARTH…….

, , ,

Alla första gånger…

Det här första året är så smärtsamt på så många sätt. Att lära sig att göra saker på ett annat sätt, det saknas alltid någon, det är alltid ett hål i mitt hjärta.

 

Påskafton idag, Amanda är med granntjejerna och går påskakärring, Jimmy är och tränar. Jag har gjort en potatisgratäng till en armé och nu tar jag emot glada godistörstande påskagubbar och kärringar…

 

Däremellan gråter jag ibland…. De gör stundtals så ont, han är inte här i år, jag har inte ritat några mustascher…. Dem äldre barnen ser i mina ögon att jag har gråtit, jag ler och gläds åt att dem kommer, stora som små!

Alla dessa första gånger utan honom…. Älskade älskade barn

 


https://www.barncancerfonden.se/1309412334/

, , , , ,

En mammas kärlek

Tiden går, en dag i taget, ibland nästan så att den springer fram. Det går bra eller det går. Upp och ner, ändå framåt.

Veckan har innehållit tunga stunder, Amanda har gråtit, jag har gråtit, saknaden har rivit i oss alla en stund. 

Amandas sorg är den svåraste för mig att hantera, när hon förtvivlat gråter och knappt själv vet varför. Det händer inte ofta, i veckan tittade hon på filmer med Hampus och sen säger hon snyftande till mig att jag brydde mig mest om Hampus när han levde. Sen brast hon, förtvivlat grät hon och jag grät och igen förklarade att jag alltid älskat dem både, ingen mer än den andra. Att Hampus var ju så svårt sjuk att jag var tvungen att finnas vid hans sida nästan hela tiden. Att jag älskar henne att hon är den viktigaste i världen för mig. 
Efter en stund tar hon ett andetag och börjar titta på ett barnprogram istället.
Själv är jag skakad, ända in i hjärtat känner jag smärtan, darrar i kroppen och reser mig när jag ser att hon mår bra igen.

Igår hade vi besök, lilla Jax myste in sig i sin mammas famn och ett styng av saknad inuti mig. 

Jag gjorde något för mig stort igår, jag tog fram några av Hampus gamla leksaker, i hans lådor med dinosaurier och bilar och en massa annat. Dinosaurierna klarade jag inte att ta fram än, nästa gång kanske!

Det är härligt med besök av dem små illbattingarna, skratt och rop och full fart. Så även om jag ibland saknar min kille och minnen väcks i mig så är det en bra sak.
En mammas kärlek går inte att beskriva, den försvinner aldrig, mina barn är som en fysisk förlängning av mig. I hjärtat har jag två barn med mig, fysiskt är det som att någon kapat en arm, han är borta, jag minns hans värme mot min kind när han myste in sig och sa -mamma. När jag bar min trötta kraftlösa pojke hit och dit och överallt han behövde. Det känns som igår! (En pappas kärlek är lika stor och viktig, men jag är mamma jag kan bara tala för mig själv!)

Varje dag har jag stunder där det ofattbart slår mig, han är borta! Där det är svårt att inse att han inte kommer komma springandes på morgonen, att han inte kommer studsa i studsmattan i år, att han inte smakar potatismostopparna eller fiskpinnarna eller andra saker jag vet att han älskade…

Två steg fram och ett tillbaka. Jag jobbar 75% nu, det är precis vad jag klarar, jag är trött och känner mig balansera på gränsen. Det är vad som känns rätt för mig, det får ta den tid det tar att vänja mig…..

,

Minne

En svunnen tid, underbart underbara unge!

, , ,

Ofattbara vardag

Sitter och tittar i min telefon, en bild kommer upp, en bild som Jimmy tog veckan innan han dog, Hampus ville inte vara själv på kvällen, ville inte sova, så han låg i soffan vid oss i vardagsrummet och tittade på sin platta. Så ofattbart…. Han är borta, den där levande killen på den där bilden, där han ligger, andas, med en varm kropp och ett hjärta som slår, den kroppen ligger nu i en grav, några meter under jorden på kyrkogården.

Jag får aldrig höra hans röst igen, jag får aldrig känna hans värme. Ta honom i min famn, det kommer aldrig hända igen.

 

Saknade har varit oändlig sista tiden, mitt hjärta har riktigt värkt av längtan efter min kille… Tårar har varit mer regel än undantag en stund varje dag.

 

Jag och vi tuffar vidare i livet, smärtan är inte konstant, men den finns varje dag och när den kommer så är det som ett tungt vemod jag inte kan göra något med, den bara finns, tyngden, ibland är det som att någon sitter på mitt bröst och andetagen är tunga även dem.

 

Vi skulle på uppföljning till Uppsala i tisdags, Amanda har varit magsjuk så vi fick ställa in, ny tid kommer i mars någon gång…

 

Jag har börjat en utbildning i medicinsk yoga, att bli instruktör, det finns en meditation där, där man ska lägga fokuset på hjärtat, dem känslor som finns där, känna dem och sen kunna gå vidare med sin dag. Den hjälper lite, att få en stund där det får kännas hur som helst, att också ha ett avslut på stunden för då. Ja smärtan och vemodet kommer igen hipp som happ under dagen också.

 

Det finns glädje i livet, varje dag finns glädjen och kärlek och värme, det samsas med smärtan och saknaden…….

 

, , ,

Ett minne

Amanda tittar på pyjamashjältarna på TV nu på morgonen, ett av Hampus favorit program, ja när han tittade var det på engelska på youtube, tror inte det fanns på svenska än.

En kväll på USÖ så hade han maraton på programmet, han var pigg, men isolerad, fick inte gå utanför sitt rum. Så med strikta order skickade han iväg mig till lekterpin för att se om det fanns något, ett tyg kanske för att han skulle kunna få pyjamashjälteklocka och mask.

Jag hittade tyg, vi ritade klockor och klippte masker, två stycket en blå och en grön, pojkfigurerna i serien.

Han satte en på sig, lekte en stund, men så börjad den klia så han tog på den andra istället, till slut blev han förbannad för den kliade ju också och valde trumpet att titta på programmet utan klockan och masken på. Snart började han prata och skratta igen, -mamma, mamma….. sen en lång återberättelse om vad han såg.

Älskade barn så saknad, så många fina minnen.

, , , , , , , , , , ,

Begravning

Mormors begravning var fin och passande, inte så långrandig. Den var tung i mitt hjärta, jag saknar mormor, såg henne så tydligt framför mig. Det var samma präst som på Hampus begravning, det påverkade mig en del. Mitt i tränger minnen av min älskade kille fram och tårarna ville inte sluta rinna. Vemodet var tungt att bära…. Jag hade kunnat sitta kvar i kapellet med mormors kista länge, bara sitta där, ville inte lämna henne…

 

Amanda och jag åkte till eyrabadet och simmade efter fikat hos mamma och pappa. Nu sitter jag här vid köksbordet och känner tyngden i bröstet. Jag kan inte släppa den, den bara är där….

 

När vi kom hem så låg ett brev i brevlådan. En kallelse till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ett uppföljningssamtal med Josefin Palle, sjuksköterskan Maja och syskonstödjaren Gustav. Fasen det rev upp sår att läsa. Vi ska gå, jag tror det är bra, jag tror det blir tungt….. Bra för oss som familj, för Amanda och för oss som individer. Så 28:e februari blir en dag i Uppsala på sjukhuset…. Aj aj aj, det smärtar i mitt hjärta, ska vi in på det där sjukhuset, på den avdelningen utan honom???? I mitt hjärta önskar jag att dem hade gömt honom där för oss, det är nu dem ger honom tillbaka, det är nu dem kommer på att nej han är inte död, här vi har bara tagit hand om honom en stund. Konstig tanke jag vet, galen rent utav, men saknaden är hemsk och jag vill inte känna den mer…… jag har inget val, jag vältrar i min sorg en stund, låter den vara som den är, det är enda sättet att få smärtan att minska. Trycker jag undan den så blir den bara större nästa gång.

 

 

Igår fick vi en inbjudan till första vi som mist gruppen. Den är i juni, det var frågor med vi skulle svara på, frågor om Hampus och om oss, vi får gärna ta med kort, första träffen ska vi prata om honom innan han blev sjuk etc.

Det är så många saker som väcker smärta i mig, saker jag tror i längden kan minska smärtan, kan få mig att bearbeta inte bara gömma, hjälpa mig att gå vidare.

 

Mormor, du förstod mig, din saknad efter morfar var så stark, du förstod hur det var för mig att släppa taget om min lilla älskling, att stå bredvid, mitt i helt maktlös för situationen. Det är aldrig samma sak att förlora en gammal människa som det är att förlora sitt barn, men du förstod och satte ord på min smärta, det självklara i att det gör så ont och måste få göra det.

 

En dag i taget, idag är inte den lättaste och inte heller den tyngsta….. den är ett steg på vägen…

, ,

En djup saknad

Dem sista veckorna, när mormor blev dålig och till slut somnade in har varit fyllda av vemod. Av en sorts tyngd i kroppen.

Jag har upplevt saknaden efter Hampus på ett djupare plan, ett större vemod och en mindre panik i smärtan av att sakna honom. Jag kan nästan famla med händerna, leta efter honom, undra var hans varma kropp tog vägen. Han är en del av mig, en del som nu fattas… Det gör ont.

 

När mormor somnade in kände jag en lättnad, äntligen slipper hon lida. Jag blev ledsen, att förlora en människa jag älskar. Att hon slipper lida är större.

 

Livet är inte bara saknad och smärta, jag känner en glädje att ta mig an saker, mina 50% på jobbet känns mer och mer hanterliga på riktigt, antalet patienter ökar sakta och jag kan tänka friare och klarare.

Jag ska gå en utbildning i medicinsk yoga, jag tror att jag kan utvecklas som person med det inte bara ha vinning i arbetet.

 

Semestrar ska planeras, vi ska på en weekend till London, jag ser fram emot allt av det!

 

Imorgon är det begravning, det väcker mycket i mig och jag får försöka ta det som det kommer, tårar, smärta, minnen…

 

 

Den 15:e februari är det internationella barncancerdagen, nog för att vi tänder ett ljus för vår älskling då och då här hemma, den dagen tänder vi extra, för Hampus och för alla andra änglar. Vi tänder ljus för alla som kämpar och kämpat, för alla som överlevt.