Han är så levande i mitt sinne, så närvarande, så varm, han andas, han finns, han skrattar och han gråter, han skriker och han skojar, han springer runt och han kastar sig i min famn och säger –mamma.

 

Vissa dagar fångar sorgen mig i sitt hårdaste grepp. Den fysiska smärtan av att ha förlorat honom är så stark.

Det är som att någon sliter hjärtat ur bröstet på mig, igen och igen och igen. Han skapades och växte inuti mig, han var en förlängning av min kropp. Jag levde med honom så nära så nära. Jag har lett honom genom så mycket smärta och så mycket glädje. Hur kan han vara borta?

 

Så jag sitter här och kramar hans nalle, nallis, och jag gråter och gråter, kan inte sluta, vet inte hur jag ska lyckas tränga bort den här smärtan. Stundtals skriker jag till av den ofattbara tyngden som behöver få lossa. Det gör så ont idag… andan slås ur mig och jag kommer på mig själv med att pressa ur luften ur lungorna, inte vilja dra in någon ny, det gör för ont.

Idag fungerar jag inte, det går inte. Jag vägrar sjukskriva mig och det får bli en oplanerad semesterdag… jag kan inte tillåta någon att se det här, inte låta någon se min svaghet eller släppa in innanför den barriär som jag byggt upp.

 

Jag skriver för att smärtan måste komma ut och ta plats någonstans utanför mitt hjärta. Jag vet att jag inte kan hålla det inuti, det blir bara värre, men jag kan inte visa den för någon… Man säger att barns sorg är randig, jag tror nog vi vuxna har en del ränder vi med…

 

Dem flesta dagar har jag någon sorts uppfattning av att det var oundvikligt, att han inte lider mer, att det bara är vi som saknar honom som lider… Idag har jag stannat upp, jag får kanske tillåta mig själv det, det händer inte ofta.

 

Jag lär mig leva parallellt med min sorg, det fungerar, jag får leva, njut av livet…. Inte idag… inte just nu… det blir bättre snart…

 

Vår underbara lilla kille…… tänk att till hösten skulle han börjat ettan…

Sitter och tittar i min telefon, en bild kommer upp, en bild som Jimmy tog veckan innan han dog, Hampus ville inte vara själv på kvällen, ville inte sova, så han låg i soffan vid oss i vardagsrummet och tittade på sin platta. Så ofattbart…. Han är borta, den där levande killen på den där bilden, där han ligger, andas, med en varm kropp och ett hjärta som slår, den kroppen ligger nu i en grav, några meter under jorden på kyrkogården.

Jag får aldrig höra hans röst igen, jag får aldrig känna hans värme. Ta honom i min famn, det kommer aldrig hända igen.

 

Saknade har varit oändlig sista tiden, mitt hjärta har riktigt värkt av längtan efter min kille… Tårar har varit mer regel än undantag en stund varje dag.

 

Jag och vi tuffar vidare i livet, smärtan är inte konstant, men den finns varje dag och när den kommer så är det som ett tungt vemod jag inte kan göra något med, den bara finns, tyngden, ibland är det som att någon sitter på mitt bröst och andetagen är tunga även dem.

 

Vi skulle på uppföljning till Uppsala i tisdags, Amanda har varit magsjuk så vi fick ställa in, ny tid kommer i mars någon gång…

 

Jag har börjat en utbildning i medicinsk yoga, att bli instruktör, det finns en meditation där, där man ska lägga fokuset på hjärtat, dem känslor som finns där, känna dem och sen kunna gå vidare med sin dag. Den hjälper lite, att få en stund där det får kännas hur som helst, att också ha ett avslut på stunden för då. Ja smärtan och vemodet kommer igen hipp som happ under dagen också.

 

Det finns glädje i livet, varje dag finns glädjen och kärlek och värme, det samsas med smärtan och saknaden…….