, , , ,

Träffade på

Dagarna går och går ganska bra tycker jag. Saknaden är alltid med mig, den släpper aldrig riktigt sitt tag och i varje hörn ser jag honom.

På kvällarna sitter jag i soffan och saknaden slår till fysiskt en stund. Jag låter mig sakna honom, låter smärtan över det klinga av lite, tar ett andetag och försöker fortsätta vara i nuet.

Det är så många stunder som jag inte vill vara i nuet, som jag vill vara i förr eller som jag vill hoppa några år framåt och förhoppningsvis inte plågas lika mycket av den smärtsamma saknaden längre.

 

Igår träffade jag en vän på stan för en snabbfika. På väg till bilen träffa jag på Marie-Ros, onkologsjuksköterskan för barn på USÖ, jag står där och försöker le och se normal ut, jag tror hon läser rakt igenom mig. När jag lämnar hennes sida drabbar paniken mig.

Jag har bara några hundra meter till bilen, tårarna börjar rinna ner för mina kinder innan jag hinner fram. Jag koncentrerar mig på att inte falla ihop, smärtan är så fruktansvärd att benen knappt bär. Jag tar mig till bilen, riktigt hur vet jag faktiskt inte, så fort dörren är stängd så faller min mur, jag ser människor som går förbi titta på mig, jag ser att dem ser. Jag gråter panikartat, kan inte hejda mig, kan inte starta bilen, kan inte göra något mer än att känna den extrema smärtan över att han är borta. Alla minnesbilder sköljde över mig, alla nålsättningar, alla sonder, alla kräkningar, all smärta och all värme. Vår bröllopsdag där han lyckades både kräkas upp sonden och dra ur nålen så när vi kom för en enkel injektion som skulle ta 5 minuter så fick Marie-Ros istället sätta sond och mickla med nålen, två av dem värsta sakerna Hampus visste. Hon var en viktig del i vårt liv i ett års tid, vi värdesätter det, alla viktiga människor som passerade vår väg, Marie-Ros var en av dem betydelsefulla!

 

Jag är glad att jag sprang på Marie-Ros, hur smärtsamt än efterförloppet blev så är det sånt jag behöver och vill göra. Det kommer vara många såna stunder, första gångs saker så att säga. Jag gillar henne, det tog lite tid att släppa in henne, framförallt så tyckte Hampus om henne, och han litade på henne, han var trygg med henne.

 

Till alla som passerat vår väg, var inte rädda att säga hej, ja jag vet hur vården funkar, det är oftast upp till mig att ta första steget. Jag vill inte glömma er, jag vill inte glömma tiden som varit!

 

Ledig dag idag, skola och fritids är stängt. En lugn morgon är så otroligt mycket värt, ingen stress att komma iväg, även om vi har planer, inga tider att passa!

 

Jag fick ett mail från barncancerfonden, det kommer starta en vi som mist grupp för oss föräldrar under våren. Det blir bra, jag blir glad, vi behöver det! Tacksam för barncancerfonden och dem människor som tar sig an att organisera sånt här.

, ,

Saknad

Jag vaknade imorse och kände en sån djup saknad, efter min lilla kille, efter hans varma kropp när han brukar komma till vår säng, efter hans klingande skratt.

Amanda kommer på mornarna och jag älskar det, jag brukade ha två små varma kroppar bredvid mig, som stundtals bråkade vem som skulle ligga på vilken sida. Åh hur jag saknar det.

Den här saknaden är oändlig…. Som en fysisk värk inuti mig stundtals…

Jag har förlorat ytterligare en person jag älskar till den vidrig sjukdomen.

Min älskade mormor, den starkaste och klokaste kvinna jag känt. Alltid förstående med ett stort hjärta. Hos mormor hade alla alltid en plats. Alla samtal vi haft om Hampus och morfar, hur vi förstod varandra. Du fick gå alldeles för tidigt. Äntligen får du träffa morfar, som han fattats dig! 

Ta hand om min pojke åt mig, det enda som ger mig lite tröst i förlusten, mormor min älskade mormor får möta min superhjälte, han kommer aldrig vara ensam, alltid ha trygghet och kärlek.

Sov gott mormor

, , , , , , , ,

Ett nytt år

Jag öppnar dörren till städskåpet, vi har en av våra almanackor där, den är uppslagen på Juni. Jag inser att våra liv stannade upp då….

 

Det är ett nytt år, 2017. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag ser tillbaka på året som gått. Det värsta året i mitt liv, det mest smärtsamma och det tyngsta.

 

Jag ser också glädjestunder, stunder med Hampus och utan, i det stora hela skuggas dem en del av den extrema smärta jag gått och går igenom, men jag har dem nära mitt hjärta och värdesätter dem högt.

 

Han är död, han är borta…. hur är det möjligt. Den här tiden på året, jul och nyår har varit hemsk. Inte rakt igenom hemsk, mer stunder av stor smärta. Vi lever våra liv, med lycka tillsammans, glädje med Amanda och våra vänner och familj.

 

Jag har gråtit nästan varje dag i snart två veckor, tårar som kommer när som helst, tårar som är smärtsamma, tårar av saknad. Däremellan går det bra, däremellan finner jag styrkan och viljan att leva.

 

Jag är inte deprimerad, jag sörjer! Det är viktigt för mig att särskilja, jag har mycket kärlek, glädje och lycka. Jag känner det starkt att jag vill leva, inte bara andas.

 

Vårat år 2016 började bra där Hampus blev färdigbehandlad och var frisk i 4 månader. Sedan kom vårt helvete. Vi förlorade till slut kampen, som verkligen var en stor kamp med tvära kast mellan hopp och förtvivlan, vi satt vid hans sida när han dog, när vi förlorade en del av oss själva. Så stort och så ogreppbart att jag inte riktigt förstår det. Det har gått tre och en halv månad nu, det är väldigt kort tid, samtidigt lång.

 

Jag har använt bloggen till att bearbeta, till att få skriva av mig lite av all den smärta jag känner inuti. Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, jag har varit så sårbar, haft så nära till gråten. Jag och vi håller på att hitta en väg framåt, den är krokig för att säga det minsta. Jag jobbar mycket med min acceptans, hur vi lever nu är en förändring, jag måste acceptera att den fjärde stolen är tom, att nästan alla bord är fyrkantiga. Jag accepterar sorgen som den är för stunden och för dagen, jag gråter när jag gråter, skrattar när jag skrattar. Ibland får jag stå ut med smärtan, ibland distraherar jag den.

 

Mitt liv är inte bara smärta även om den tar stor plats när jag skriver här. Jag går framåt, vi har rest, jag har börjat jobba, jag ser fram emot 2017 och allt vad det kan innebära för mig och för oss som familj.

 

Hampus mitt älskade barn i himlen, vi saknar dig för evigt, alltid i våra hjärtan! Amanda mitt älskade barn på jorden, du ger mig glädje och kärlek varje dag, mitt trotsiga prepubertala solsken.

 

Jag väljer att leva, inte bara vara vid liv, det är det enda nyårslöfte jag ger!

Till alla er som kämpat vid vår sida, till alla er vars kamp vi bevittnat, till alla er som fortsätter kämpa.

Till alla läkare, sköterskor, forskare och all annan vårdpersonal som gav oss ett sista år med vår kämpe.

Till alla jag känner och inte känner.

Gott Nytt År!

, , ,

God Jul!

God Jul till er alla!

God Jul till min familj, mina vänner och alla andra.

God Jul till alla vi saknar och ett speciellt God Jul till vår älskade ängel, hur smärtsamt jag saknar dig idag, julen är glädje för alla dem små och det värnar jag om idag. Hade du varit hos oss hade du varit glad, vi är det för dig. 

Tittar du ner från himlen så vet att vi älskar dig! 
Älskad, aldrig glömd, alltid i mitt hjärta!

, , , ,

Hur kunde det hända oss?

Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte! Hur kunde det här hända mig och oss, hur kunde min oskyldiga lilla pojke bli så sjuk och dö? Dö ifrån mig, lämna oss här och sakna honom så fruktansvärt mycket?

 

Innan det här drabbade oss så visste jag knappt att det fanns, inte kunde det drabba mig eller någon i min närhet?

Jag har en ny respekt för livet och en annan innebörd för livskvalité.

 

Sista dagarna har minnen sköljt över mig, vardagsminnen, dem kommer helt plötsligt och av småsaker. Vi åt tacos igår, Amanda säger -jag tar några chips och jag ser och hör som om det hände just då att Hampus nappar åt sig skålen och tar chips för att Amanda gjorde.

Eller när jag stekte fiskpinnar hur det var det enda han åt i flera veckor.

 

Jag hittade en gosedjurshund här hos Nemi och Jax (Amanda och jag är barnvakter) och det skar till i mitt hjärta, Hampus hade en likadan, eller det var Amandas, men han fick låna den i slutet och var överlycklig för det.

Det är ok, allt sånt, att se och hitta saker som han haft likadant, det är en sån ska som jag måste utsätta mig för och vill utsätta mig för, livet är sånt och livet fortsätter som sig bör.

 

Älskade älskade barn, du fattas mig och kommer så alltid göra, ibland är känslan så påtagligt stark. Jag accepterar att det är så, hur ont det än stundtals gör så vill jag sakna min underbara unge, det finns inget annat jag kan göra…..

 

Amanda blir så stor det går så snabbt, älskade unge!

, , ,

Lite i taget

Jag har en för mig självklar, del kallar den sund, inställning, att hitta en väg att leva, att låta sorgen kännas men att målet är att bli lycklig igen trots min förlust.

 

Jag har min svarta stunder där jag inte för mitt liv kan förstå hur, jag vet att det kommer och ska gå, men i dem stunderna är jag helt låst vid min smärta.
Jag har en konstant värk i mitt hjärta, en smärta som kommer lindras med tiden. Det är inte lätt att leva med en konstant inre värk. Kroppslig smärta är jag van vid, den har jag lärt mig att stå ut med och lindra så den inte påverkar mig nämnvärt. Men värken i mitt hjärta går inte att ta på, den bara är…

Den distraheras ibland, när tempot höjs eller saker händer som kräver min fulla koncentration.

 

Just nu sitter jag vid skrivbordet hemma, jag bytte nyss ljus i ängeln som lyst sedan han dog. Det smärtar till i bröstet, min älskling ligger i jorden, han är begravd där jag inte kan nå honom. Ibland önskar jag att jag kunde gräva upp honom, rädda honom… men det går inte, det är bara hans kropp som ligger där, inte vår Hampus. Min älskade unge!

Det kan gå dagar där livet rullar på som för andra, kanske med en större trötthet och en något större ansträngning för att ha det så, men det går. På något sätt.

Jag lyssnar på hans skratt på videorna sparade på min telefon, åh vad jag saknar honom.

 

Jag jobbar lite nu, det är roligt, det är utmanande och det är en massa att göra och förändringar som ska ske…

, , , , , ,

Ljus

Jag fick en kommentar:

“Jul handlar om ljus i mörkret. Mörkret har aldrig kunnat släcka ljuset. Jag ber att jultiden blir för er ett ljus mot årets mörker.”  -Derek



Det tog mig en stund, en ganska lång stund innan jag tog till mig det. Han har rätt. Julen är ljus i mörkret! Ljuset kommer vinna!

Den smärta jag känner är av saknad, ljuset får kanske vara det ledljus jag behöver för att ta mig igenom all den ångest min saknad stundtals ger.

Just nu påminner allt mig om Hampus, allt, fredagsmyset, popcornen, bara att sitta på toaletten väcker min saknad…. Faser jag måste ta mig igenom.

Tack Derek, jag väljer att se ljuset, även om det skyms ibland!

, , , ,

Igen och igen och igen

Jag ser några barn på affären, med sin mamma och pappa. Jag tycker mig känna igen barnen först, och det gör jag, det är  2 flickor från Hampus dagis.

Deras mamma som kom fram och gav mig en kram värmde, jag har en skakig dag idag….

 

Jag har försökt distrahera mig när jag kom hem från jobbet, spacklat Amandas tak och där dörren är igensatt, det går en stund.

 

Jag sitter i fåtöljen nu, hans fåtölj, och minns i våras, när snön låg kvar hur den äldsta av flickorna jag såg på affären lekte med Hampus, ropade på honom, tog honom i handen och ville att han skulle vara med och leka. Jag ser det framför mig hur dem springer i snön, hur Hampus är så glad att äntligen få vara med dem igen och jag brister… Fy faan vad ont det gör. Igen och igen spelas scenen upp för mig och jag kan inte sluta gråta, hur lycklig han var, hur glad jag var hur härligt det var…. men han är borta, han är borta…. det gör så ont… bara så ont….

 

Jag minns hur han låg i soffan dem sista dagarna, hur han pratade, hur han ville titta på film, hur han sov, hur han andades, hur han tog sitt sista andetag, jag minns att jag strök hans kalla kind i kistan vid begravningen…. tårarna rinner, det är som ett stort hål i mitt bröst, ibland när jag andas ut mitt bland tårarna så undrar jag hur jag ska kunna dra in nästa andetag, tack och lov är andningen en reflex vi har i kroppen, annars vet jag inte om jag klarat det just idag….

 

Jag vet hur det är, jag måste stå ut, smärtan minskar igen om en stund…

 

Älskade barn, var tog du vägen?

, , ,

Tårar

Jag hatar och jag älskar julen….. Smärtan jag känner nästan varje morgon när Amanda har öppnat kalendern, vi har ju bara en som ska öppna. Blandas med glädjen av hennes lycka, mitt sinne blir förvirrat, jag smittas av hennes glädje, jag känner hennes lycka…. Ändå gör det ont…..

 

Det är inte lätt att göra sig iordning, lägga på dagens mask när tårarna rinner ner för kinderna. Så är det inte varje dag, men idag är det så…. Om 20 minuter ska vi åka till skolan och min korta arbetsdag….

 

Jag har ett sånt behov av hennes närhet, hon börjar bli stor min flicka, hon är inte nöjd att sitta och kramas långa stunder, men hon kramas gärna en stund. Det är nog svårt för henne att förstå att jag kramar henne för att hon är hon, för att jag älskar henne, inte för att jag saknar hennes lillebror, ja jag kramas för det också ibland, men jag kramar henne och är ofantligt glad och lycklig att hon är här.

 

Jag vet inte hur än, men på något sätt ska den här julen också bli bra, trots tårar, smärta och saknad…

, , ,

Vemod

Jag har en gråtmild dag idag, tårarna och tyngden av min förlust och saknad pockar ständigt på min uppmärksamhet.

Skjutsade Amanda till Bosse, Emma och Nova förut, jag grät förtvivlat hela vägen hem. Vissa dagar är tunga, vissa dagar är saknaden så stor att den inte går att gömma. Smärtan i att han inte finns hos oss, att han inte kan krypa upp i min famn eller sitta och spela sina dataspel på högsta volym för att han vill att vi ska vara med honom.

Det gör bara så förtvivlat, fruktansvärt ont….

Jag har satt upp julgardiner, vi har ställt ut saker Jimmy och pappa ska ta till tippen imorn, jag har lagat mat och tränade imorse. Livet fortsätter, ibland känns det som att jag inte hänger med. Ibland tar jag nästan ett krampaktigt tag om Amanda, så rädd att något ska hända henne eller att hon ska ärras av vår förlust.

Hon sa till mig i torsdags när jag hämtade henne att hon är ledsen varje dag i skolan, men hon gråter inte, för att hon kan inte säger hon.

Jag blir så ledsen och beklämd. Vi har tagit beslutet att prata med skolan, dem måste kanske ge henne lite extra ett tag. Inte locka fram hennes sorg, men lite extra uppmärksamhet, en hand på axeln som frågar vad hon gör då och då.

Jag undrar om dem pratat ihop sig hur dem ska hantera det som hänt henne, det här är ju inget som bara försvinner om några månader, hon kommer sannolikt känna av det här i många många år och jag är så rädd att hon inte ska kunna bearbeta det.

Förutom att hon säger att hon är ledsen så verkar allt gå bra, inga direkta tecken på något annat. Men det har snart gått tre månader, man vet aldrig och jag vill att hon fångas upp om det blir något.

Nu sitter jag med mitt glas vin och skriver på något helt annat än min sorg.

En vemodets dag, jag saknar dig min älskling……

img_9966.jpg