, , , ,

Igen och igen och igen

Jag ser några barn på affären, med sin mamma och pappa. Jag tycker mig känna igen barnen först, och det gör jag, det är  2 flickor från Hampus dagis.

Deras mamma som kom fram och gav mig en kram värmde, jag har en skakig dag idag….

 

Jag har försökt distrahera mig när jag kom hem från jobbet, spacklat Amandas tak och där dörren är igensatt, det går en stund.

 

Jag sitter i fåtöljen nu, hans fåtölj, och minns i våras, när snön låg kvar hur den äldsta av flickorna jag såg på affären lekte med Hampus, ropade på honom, tog honom i handen och ville att han skulle vara med och leka. Jag ser det framför mig hur dem springer i snön, hur Hampus är så glad att äntligen få vara med dem igen och jag brister… Fy faan vad ont det gör. Igen och igen spelas scenen upp för mig och jag kan inte sluta gråta, hur lycklig han var, hur glad jag var hur härligt det var…. men han är borta, han är borta…. det gör så ont… bara så ont….

 

Jag minns hur han låg i soffan dem sista dagarna, hur han pratade, hur han ville titta på film, hur han sov, hur han andades, hur han tog sitt sista andetag, jag minns att jag strök hans kalla kind i kistan vid begravningen…. tårarna rinner, det är som ett stort hål i mitt bröst, ibland när jag andas ut mitt bland tårarna så undrar jag hur jag ska kunna dra in nästa andetag, tack och lov är andningen en reflex vi har i kroppen, annars vet jag inte om jag klarat det just idag….

 

Jag vet hur det är, jag måste stå ut, smärtan minskar igen om en stund…

 

Älskade barn, var tog du vägen?

8 Kommentarer
  1. Anna
    Anna says:

    ❤️En stor kram till dig och din familj. Det är så ofattbart och grymt det ni går igenom❤️. Massa styrka till er❤️

    Svara
  2. Marie
    Marie says:

    Maria, det finns inte ord för vad ni går igenom. Jag är så ledsen för er skull. Vi tänker ofta på er ❤️❤️❤️

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *