En djup saknad

Dem sista veckorna, när mormor blev dålig och till slut somnade in har varit fyllda av vemod. Av en sorts tyngd i kroppen.

Jag har upplevt saknaden efter Hampus på ett djupare plan, ett större vemod och en mindre panik i smärtan av att sakna honom. Jag kan nästan famla med händerna, leta efter honom, undra var hans varma kropp tog vägen. Han är en del av mig, en del som nu fattas… Det gör ont.

När mormor somnade in kände jag en lättnad, äntligen slipper hon lida. Jag blev ledsen, att förlora en människa jag älskar. Att hon slipper lida är större.

Livet är inte bara saknad och smärta, jag känner en glädje att ta mig an saker, mina 50% på jobbet känns mer och mer hanterliga på riktigt, antalet patienter ökar sakta och jag kan tänka friare och klarare.

Jag ska gå en utbildning i medicinsk yoga, jag tror att jag kan utvecklas som person med det inte bara ha vinning i arbetet.

Semestrar ska planeras, vi ska på en weekend till London, jag ser fram emot allt av det!

Imorgon är det begravning, det väcker mycket i mig och jag får försöka ta det som det kommer, tårar, smärta, minnen…

Den 15:e februari är det internationella barncancerdagen, nog för att vi tänder ett ljus för vår älskling då och då här hemma, den dagen tänder vi extra, för Hampus och för alla andra änglar. Vi tänder ljus för alla som kämpar och kämpat, för alla som överlevt.