Minnen som fladdrar förbi

Igår kväll när jag skulle sova, som vanligt väldigt trött. Vi gick och la oss samtidigt och det var mörkt och tyst i rummet. Det där med mörkt och tyst är inget jag gillar just nu. Jag låg där i sängen, blundade och tänkte att jag bara skulle kunna slappna av och somna. Icke…..

Minnen började fladdra förbi, ni vet sådär att man inte kan få fatt på dem dem bara lite fragmenterat kommer. Jag såg hans döda kropp framför mig, hörde ljudet av hans ansträngda andetag, hans skratt och hans små fötter som springer, ser framför mig hur han rusar upp tidigt på morgonen till sin fotölj. En massa bilder bara kom och kom, ville inte sluta. Till slut sa jag till Jimmy att jag kan inte sova, det fick bil en stund i hans famn småpratandes om Hampus, om minnen om Amanda, om framtid och det förflutna.

Herregud vad jag saknar Hampus, vad jag saknar inte bara honom utan det vi var som familj när vi var fyra. Vi är alltid fyra i mitt hjärta, men vi lever tre och vi lever inget annat.

Amanda var som jag skrev ledsen en stund igår, det går upp och ner för henne med och ibland kommer insikten för henne att han är borta, dem ska inte leka mer, det är inte som när hon sover hos mormor och morfar en vecka utan han är verkligen borta för alltid!

Jag var tidig på gymet imorse, kan hålla fokus ca 45 min, sen är det inte stor idé att stanna kvar utan jag åkte och handlade bröd på Maxi innan jag kom hem till nybryggt kaffe.

Idag ska Amanda på innebandy träning sen ska vi på Novas 6-års kalas.

Vi lever en stund i taget, men jag får äntligen se lite längre framåt än näsan räcker, jag kan tänka och planera framåt också.