Overkligt

Ibland fångas jag av att det är så overkligt, det här som vi hamnat i, det här som drabbat vår son. Den underbara killen, med det busiga leendet, med spring i benen och som talar och talar och talar. Som älskar turtles och superhjältar, som vill härma kung fu panda.

Det är så orättvist, inget barn ska behöva gå igenom det här, cancer är en styggelse och helt genomvidrig!

Jag pratar med en av sköterskorna här, hon berättar att det är fler leukemibarn än vanligt i Örebro sista året, att det också är fler av dem som är dåliga just nu och måste vara i Uppsala för specialistvård.

Idag är det skiftbyte, Jimmys tur att vara och sova här. Jag behöver det!

Lillen är feberfri igen idag, efter en febertopp igår på eftermiddagen som skickade mig rakt ut i oron igen. Det är många saker som är onormalt normala när det gäller leukemi barn när deras värden är nere i botten. Jag vet ju, jag vet, att sänkan måste toppa innan den går ner, jag vet att han måste febertoppa innan det går över. Men jag minns den gången det höll på att gå åt pipsvängen, jag minns den gången som det var igår och en ilning av skräck går igenom min kropp. Jag vägrar, bara vägrar!

Så när febern går ner igen och håller sig borta så andas jag en stund igen, jag vet att jag och vi kommer få uppleva många svåra saker på vägen, brace ourselves och försök samla lite energi så den räcker hela vägen ut.

Nog med moll, han skrattar till i sängen, ser något program och berättar för mig vad dem gör samtidigt som han nästan kiknar av skratt. Älskade unge!

Han ska få en blodtransfusion idag så han kommer inte gå ner i energinivå direkt!

I eftermiddag får jag rå om den andra älsklingen, det och lite mer sömn i min egen säng ser jag fram emot!