, , ,

Allahelgona

Gårdagen var en blandning av skratt och gråt, trötthet och energi.

 

Det är så otroligt tungt när insikten slår en…..

 

Jag plockade i hans rum, sorterade en första gång alla saker. Det är inget jag gör själv, men igår gjorde jag en första bit där jag fick sitta själv. Det var skönt, det var smärtsamt, det var nödvändigt!

 

Vissa stunder vill jag inte erkänna att han är död, ordet död i samband med Hampus gör ont, men det är verkligt och det är fakta, Hampus är död! När jag plockar hans rum så är det en del av processen för att jag ska inse och klara att gå vidare. Jag hittade en bomullstuss som jag kliat hans näsa med, lite äckligt för vissa kanske att den finns där med sina små rester av blod och snor. Jag började storgråta, kunde inte kasta den först, bara grät… Nu finns det högar i hans rum en med hårda saker som ska skänkas, en liten med saker jag vill ha kvar här inne för min egen “Hampus låda”, en med mjukisdjur vi ska gå igenom alla tre innan vi vet vilka som ska skänkas bort, en liten en som är skräp, två stora plastlådor som ska till förrådet, en med utklädningskläder. Amanda är med i processen, inget försvinner utan hennes vetskap.

Det ska sorteras upp lite till så det kan gå dit det ska och sen ska garderoben tas tag i….

 

Utklädningskläderna har jag lite svårt att släppa taget om, eller en del av dem, minionen som var det sista han använde, Thor som han älskade, Captain America, turtles och Spiderman…… Det var ju han! Jag ska inte spara dem, men det tar mig tid att kunna släppa dem, det är en process både jag och min omgivning måste acceptera.

 

Vi var och bytte ut lyktan på graven och tände ett ljus i kyrkan för vår älskling innan vi åkte vidare på kalas i Kungsör.

Älskade lilla Nemi har fyllt 2 år. Underbara unge! Dem sprider sån glädje barnen, allihop i min släkt har vi Amanda, Nova (Bosses dotter), Nemi och Jax (Sandra och Peters barn).

Mysigt och trevligt kalas med mycket barnskratt och lek.

 

På vägen hem åkte vi till graven igen för att se ljusen i mörkret, så många fina ljus och saker han fått älsklingen, där stod det spindelmannen i olika varianter och en drakflygare med sin drake (granrisdekoration). Älskade unge så älskad och saknad du är. Jag grät när vi kom hem, igen och igen, hur kan han vara borta? Det värmer mig att han har en sån fin plats och människor som tänker på honom, det tynger mig att han måste ha en plats och inte kan finnas här. Kvällen fortsatte sorgsen ett bra tag, ett glas vin och en tupplur i soffan tog det innan jag kunde ta mig ur den negativa spiralen.

Jag landar lite då och då, det är ok, jag sköljs över av sorgen då och då, det är ok. Jag är ok, jag är med små men stadiga steg på väg framåt och lär mig acceptera min livssorg hur ont den än gör.

 

Amanda sa vid frukosten -jag tycker du ska gå tillbaka till ditt jobb mamma! Kändes lite som ett slag i magen, men hon är bara sju, det är känsligt för mig det här. Att inte riktigt fungera, att inte klara att göra det jag “borde”, men jag accepterar det och tar ett steg i taget. Jag måste, annars kommer jag inte framåt.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *