Längtan
Det är som att jag klivit in i en annan fas av sorgen, den panikslagna smärtan är borta för det mesta och ersatt av någon sorts dov värk.
Jag längtar så fruktansvärt efter min lilla kille. Jag längtar efter att se honom springa omkring, att hålla hans varma kropp i min famn. Att höra hans andetag, höra hans röst, hans hand i min.
Jag ser honom överallt, var jag än vänder mig så finns han där, på jobbet, hemma, i bilen, överallt…. en bit av mig fattas, något inuti mitt bröst har gått sönder för att aldrig bli helt igen… jag lär mig leva på ett nytt sätt, men hur gör man det egentligen?
Älskade barn, var tog du vägen, längtan är stundtals olidlig….
❤️
?
❤️