, , , , , , , , , , ,

Begravning

Mormors begravning var fin och passande, inte så långrandig. Den var tung i mitt hjärta, jag saknar mormor, såg henne så tydligt framför mig. Det var samma präst som på Hampus begravning, det påverkade mig en del. Mitt i tränger minnen av min älskade kille fram och tårarna ville inte sluta rinna. Vemodet var tungt att bära…. Jag hade kunnat sitta kvar i kapellet med mormors kista länge, bara sitta där, ville inte lämna henne…

 

Amanda och jag åkte till eyrabadet och simmade efter fikat hos mamma och pappa. Nu sitter jag här vid köksbordet och känner tyngden i bröstet. Jag kan inte släppa den, den bara är där….

 

När vi kom hem så låg ett brev i brevlådan. En kallelse till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ett uppföljningssamtal med Josefin Palle, sjuksköterskan Maja och syskonstödjaren Gustav. Fasen det rev upp sår att läsa. Vi ska gå, jag tror det är bra, jag tror det blir tungt….. Bra för oss som familj, för Amanda och för oss som individer. Så 28:e februari blir en dag i Uppsala på sjukhuset…. Aj aj aj, det smärtar i mitt hjärta, ska vi in på det där sjukhuset, på den avdelningen utan honom???? I mitt hjärta önskar jag att dem hade gömt honom där för oss, det är nu dem ger honom tillbaka, det är nu dem kommer på att nej han är inte död, här vi har bara tagit hand om honom en stund. Konstig tanke jag vet, galen rent utav, men saknaden är hemsk och jag vill inte känna den mer…… jag har inget val, jag vältrar i min sorg en stund, låter den vara som den är, det är enda sättet att få smärtan att minska. Trycker jag undan den så blir den bara större nästa gång.

 

 

Igår fick vi en inbjudan till första vi som mist gruppen. Den är i juni, det var frågor med vi skulle svara på, frågor om Hampus och om oss, vi får gärna ta med kort, första träffen ska vi prata om honom innan han blev sjuk etc.

Det är så många saker som väcker smärta i mig, saker jag tror i längden kan minska smärtan, kan få mig att bearbeta inte bara gömma, hjälpa mig att gå vidare.

 

Mormor, du förstod mig, din saknad efter morfar var så stark, du förstod hur det var för mig att släppa taget om min lilla älskling, att stå bredvid, mitt i helt maktlös för situationen. Det är aldrig samma sak att förlora en gammal människa som det är att förlora sitt barn, men du förstod och satte ord på min smärta, det självklara i att det gör så ont och måste få göra det.

 

En dag i taget, idag är inte den lättaste och inte heller den tyngsta….. den är ett steg på vägen…

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar till Lena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *