, , , , ,

En mammas kärlek

Tiden går, en dag i taget, ibland nästan så att den springer fram. Det går bra eller det går. Upp och ner, ändå framåt.

Veckan har innehållit tunga stunder, Amanda har gråtit, jag har gråtit, saknaden har rivit i oss alla en stund. 

Amandas sorg är den svåraste för mig att hantera, när hon förtvivlat gråter och knappt själv vet varför. Det händer inte ofta, i veckan tittade hon på filmer med Hampus och sen säger hon snyftande till mig att jag brydde mig mest om Hampus när han levde. Sen brast hon, förtvivlat grät hon och jag grät och igen förklarade att jag alltid älskat dem både, ingen mer än den andra. Att Hampus var ju så svårt sjuk att jag var tvungen att finnas vid hans sida nästan hela tiden. Att jag älskar henne att hon är den viktigaste i världen för mig. 
Efter en stund tar hon ett andetag och börjar titta på ett barnprogram istället.
Själv är jag skakad, ända in i hjärtat känner jag smärtan, darrar i kroppen och reser mig när jag ser att hon mår bra igen.

Igår hade vi besök, lilla Jax myste in sig i sin mammas famn och ett styng av saknad inuti mig. 

Jag gjorde något för mig stort igår, jag tog fram några av Hampus gamla leksaker, i hans lådor med dinosaurier och bilar och en massa annat. Dinosaurierna klarade jag inte att ta fram än, nästa gång kanske!

Det är härligt med besök av dem små illbattingarna, skratt och rop och full fart. Så även om jag ibland saknar min kille och minnen väcks i mig så är det en bra sak.
En mammas kärlek går inte att beskriva, den försvinner aldrig, mina barn är som en fysisk förlängning av mig. I hjärtat har jag två barn med mig, fysiskt är det som att någon kapat en arm, han är borta, jag minns hans värme mot min kind när han myste in sig och sa -mamma. När jag bar min trötta kraftlösa pojke hit och dit och överallt han behövde. Det känns som igår! (En pappas kärlek är lika stor och viktig, men jag är mamma jag kan bara tala för mig själv!)

Varje dag har jag stunder där det ofattbart slår mig, han är borta! Där det är svårt att inse att han inte kommer komma springandes på morgonen, att han inte kommer studsa i studsmattan i år, att han inte smakar potatismostopparna eller fiskpinnarna eller andra saker jag vet att han älskade…

Två steg fram och ett tillbaka. Jag jobbar 75% nu, det är precis vad jag klarar, jag är trött och känner mig balansera på gränsen. Det är vad som känns rätt för mig, det får ta den tid det tar att vänja mig…..

/2 Kommentarer/av
, , ,

Ofattbara vardag

Sitter och tittar i min telefon, en bild kommer upp, en bild som Jimmy tog veckan innan han dog, Hampus ville inte vara själv på kvällen, ville inte sova, så han låg i soffan vid oss i vardagsrummet och tittade på sin platta. Så ofattbart…. Han är borta, den där levande killen på den där bilden, där han ligger, andas, med en varm kropp och ett hjärta som slår, den kroppen ligger nu i en grav, några meter under jorden på kyrkogården.

Jag får aldrig höra hans röst igen, jag får aldrig känna hans värme. Ta honom i min famn, det kommer aldrig hända igen.

 

Saknade har varit oändlig sista tiden, mitt hjärta har riktigt värkt av längtan efter min kille… Tårar har varit mer regel än undantag en stund varje dag.

 

Jag och vi tuffar vidare i livet, smärtan är inte konstant, men den finns varje dag och när den kommer så är det som ett tungt vemod jag inte kan göra något med, den bara finns, tyngden, ibland är det som att någon sitter på mitt bröst och andetagen är tunga även dem.

 

Vi skulle på uppföljning till Uppsala i tisdags, Amanda har varit magsjuk så vi fick ställa in, ny tid kommer i mars någon gång…

 

Jag har börjat en utbildning i medicinsk yoga, att bli instruktör, det finns en meditation där, där man ska lägga fokuset på hjärtat, dem känslor som finns där, känna dem och sen kunna gå vidare med sin dag. Den hjälper lite, att få en stund där det får kännas hur som helst, att också ha ett avslut på stunden för då. Ja smärtan och vemodet kommer igen hipp som happ under dagen också.

 

Det finns glädje i livet, varje dag finns glädjen och kärlek och värme, det samsas med smärtan och saknaden…….

 

/1 Kommentar/av

Vemod

Den här smärtan som är så tung att bära, den här overkliga känslan att han är borta. Hur jag fysiskt kan minnas när jag bar honom i mina armar. Alla nätter och dagar sittandes vid hans sängkant. Alla nätter utan sömn, alla skratt, all glädje. All kärlek. Underbara, underbara barn vad jag saknar dig…….

 

Jag vill aldrig glömma året när han var sjuk, när vi kämpade. Det bandet jag knöt till Hampus i den tyngsta tiden. All tid jag spenderade med honom.

Jag kommer aldrig stå någon människa så nära som jag gjorde honom. Mitt älskade barn, jag värdesätter varenda sekund jag fick!

/1 Kommentar/av

Nu får det räcka

Jag har totalt grävt ner mig i sorgen sista dagarna. Jag mår inte bra av det och det får räcka för nu.

 

Jag andas igen, inget blir bättre av att jag fortsätter älta, så på med kläder jag trivs med, ordna till ansiktet och ta ett litet steg framåt igen!

/2 Kommentarer/av

Tankar

Tankarna far runt och runt och runt, kan inte riktigt få fatt i dem eller styra dem, dem bara virvlar runt…

Alla minnen från vårt sista år med Hampus, från sommaren innan han blev sjuk. Tankar på framtiden utan honom och ibland virvlar det in en helt ologisk tanke som om han fanns kvar här.

Faser jag måste ta mig igenom, snälla hjärna få ett grepp nån gång, jag blir så trött och förvirrad av alla virvlande osammanhängande tankebanor. Fast jag blir nog mer förvirrad eftersom jag stundtals försöker tvinga bort tankarna. 

Dem måste få komma fram och finnas, dem växer sig bara starkare och mer osammanhängande ju mer jag kämpar emot. Jag tror att jag kan undvika lite av smärtan genom att ignorera dem, genom att distrahera dem, det funkar inte!

Jag skriver här på bloggen för att få ur mig lite av mina tankar, vädra en del av min smärta. Få det ur systemet så att säga. Jag kan tänka att ni som läser ibland bara får se min sorg, tyvärr. Jag försöker alltid berätta att livet fortsätter, jag har saker på gång, vi lever och med glädje i vår sorg och saknad. Här på bloggen finns min inre smärta blottad, delar av den, det lindrar den att få sätta flummiga och konkreta ord på den…. 

Den stora, tunga saknaden har eskalerat rejält sista tiden, jag kan berätta om den här utan att den helt tar över mitt liv. Jag ger den mer utrymme här, den finns där konstant som en tyngd i mitt bröst, på riktigt när jag ligger ner känns det ibland som att det sakta kväver mig med sin tyngd. 

Jag tar mig igenom, en dag i taget, bra dagar, dåliga dagar och bara vanliga vardagar!

Jag ska göra en sak under våren och sommaren som jag se fram emot, något för att hjälpa mitt sargade inre att ha något positivt att koncentrera mig på. Jag ser det så iallafall. 

Framtiden är framåt,  vi bär minnen och spår från det förflutna, mitt eget biter mig konstant i rumpan. Jag säger hej smärta, hej saknad, hej minnen, snart gör dem inte lika ont och vemodet är inte lika tungt.

/1 Kommentar/av

Sömnlös

Dagen igår var tung, jag somnade ändå vid halv elva efter att ha lyssnat på en ljudbok och gjort min mindfulness efter bästa förmåga.

 

Jag vaknade vid halv fyra av att Amanda kom springandes, följde henne till hennes säng, stoppade om henne och gick och la mig igen. Rastlös i både kropp och sinne, en ledsamhet som vägrade släppa taget.

På nätterna när jag vaknar sådär så försöker jag ofta att inte vandra in i ältandet och minnen, dem är så svåra att släppa taget om när det är mörkt och tyst runt mig. Min kurator har dock gett mig rådet att tillåta mig själv att känna det jag känner, inte tränga undan det, ta mig igenom det.

Igår var det svårt. Jag fik ett behov att resa mig ur sängen, jag tog fram min Hampus-låda. Den med trollkarls hatten och manteln, med näbbdjuret Perry hatten och svansen, med Nallis, med dem inplastade bilderna från dagis, med några teckningar etc etc. Det brast för mig, jag grät förtvivlat i mörkret i tystheten, alldeles själv tillät jag mig att känna smärtan som pockat sig på i flera dagar, som jag inte klarat att släppa fram riktigt.

Efter en dryg halvtimme kändes det lättare, till slut kunde jag stoppa undan hans saker igen och gå och lägga mig, det tog en stund till, men sen somnade jag om någon timme till.

 

Jag känner mig starkare i sinnet, jag klarar mer och mer saker, jobbet är roligt och jag skyndar långsamt framåt.

 

Älskad, saknad, aldrig glömd!

/4 Kommentarer/av
, , , , , , , , , , ,

Begravning

Mormors begravning var fin och passande, inte så långrandig. Den var tung i mitt hjärta, jag saknar mormor, såg henne så tydligt framför mig. Det var samma präst som på Hampus begravning, det påverkade mig en del. Mitt i tränger minnen av min älskade kille fram och tårarna ville inte sluta rinna. Vemodet var tungt att bära…. Jag hade kunnat sitta kvar i kapellet med mormors kista länge, bara sitta där, ville inte lämna henne…

 

Amanda och jag åkte till eyrabadet och simmade efter fikat hos mamma och pappa. Nu sitter jag här vid köksbordet och känner tyngden i bröstet. Jag kan inte släppa den, den bara är där….

 

När vi kom hem så låg ett brev i brevlådan. En kallelse till Akademiska sjukhuset i Uppsala, ett uppföljningssamtal med Josefin Palle, sjuksköterskan Maja och syskonstödjaren Gustav. Fasen det rev upp sår att läsa. Vi ska gå, jag tror det är bra, jag tror det blir tungt….. Bra för oss som familj, för Amanda och för oss som individer. Så 28:e februari blir en dag i Uppsala på sjukhuset…. Aj aj aj, det smärtar i mitt hjärta, ska vi in på det där sjukhuset, på den avdelningen utan honom???? I mitt hjärta önskar jag att dem hade gömt honom där för oss, det är nu dem ger honom tillbaka, det är nu dem kommer på att nej han är inte död, här vi har bara tagit hand om honom en stund. Konstig tanke jag vet, galen rent utav, men saknaden är hemsk och jag vill inte känna den mer…… jag har inget val, jag vältrar i min sorg en stund, låter den vara som den är, det är enda sättet att få smärtan att minska. Trycker jag undan den så blir den bara större nästa gång.

 

 

Igår fick vi en inbjudan till första vi som mist gruppen. Den är i juni, det var frågor med vi skulle svara på, frågor om Hampus och om oss, vi får gärna ta med kort, första träffen ska vi prata om honom innan han blev sjuk etc.

Det är så många saker som väcker smärta i mig, saker jag tror i längden kan minska smärtan, kan få mig att bearbeta inte bara gömma, hjälpa mig att gå vidare.

 

Mormor, du förstod mig, din saknad efter morfar var så stark, du förstod hur det var för mig att släppa taget om min lilla älskling, att stå bredvid, mitt i helt maktlös för situationen. Det är aldrig samma sak att förlora en gammal människa som det är att förlora sitt barn, men du förstod och satte ord på min smärta, det självklara i att det gör så ont och måste få göra det.

 

En dag i taget, idag är inte den lättaste och inte heller den tyngsta….. den är ett steg på vägen…

/2 Kommentarer/av
, ,

En djup saknad

Dem sista veckorna, när mormor blev dålig och till slut somnade in har varit fyllda av vemod. Av en sorts tyngd i kroppen.

Jag har upplevt saknaden efter Hampus på ett djupare plan, ett större vemod och en mindre panik i smärtan av att sakna honom. Jag kan nästan famla med händerna, leta efter honom, undra var hans varma kropp tog vägen. Han är en del av mig, en del som nu fattas… Det gör ont.

 

När mormor somnade in kände jag en lättnad, äntligen slipper hon lida. Jag blev ledsen, att förlora en människa jag älskar. Att hon slipper lida är större.

 

Livet är inte bara saknad och smärta, jag känner en glädje att ta mig an saker, mina 50% på jobbet känns mer och mer hanterliga på riktigt, antalet patienter ökar sakta och jag kan tänka friare och klarare.

Jag ska gå en utbildning i medicinsk yoga, jag tror att jag kan utvecklas som person med det inte bara ha vinning i arbetet.

 

Semestrar ska planeras, vi ska på en weekend till London, jag ser fram emot allt av det!

 

Imorgon är det begravning, det väcker mycket i mig och jag får försöka ta det som det kommer, tårar, smärta, minnen…

 

 

Den 15:e februari är det internationella barncancerdagen, nog för att vi tänder ett ljus för vår älskling då och då här hemma, den dagen tänder vi extra, för Hampus och för alla andra änglar. Vi tänder ljus för alla som kämpar och kämpat, för alla som överlevt.

/0 Kommentarer/av
, ,

Saknad

Jag vaknade imorse och kände en sån djup saknad, efter min lilla kille, efter hans varma kropp när han brukar komma till vår säng, efter hans klingande skratt.

Amanda kommer på mornarna och jag älskar det, jag brukade ha två små varma kroppar bredvid mig, som stundtals bråkade vem som skulle ligga på vilken sida. Åh hur jag saknar det.

Den här saknaden är oändlig…. Som en fysisk värk inuti mig stundtals…

Jag har förlorat ytterligare en person jag älskar till den vidrig sjukdomen.

Min älskade mormor, den starkaste och klokaste kvinna jag känt. Alltid förstående med ett stort hjärta. Hos mormor hade alla alltid en plats. Alla samtal vi haft om Hampus och morfar, hur vi förstod varandra. Du fick gå alldeles för tidigt. Äntligen får du träffa morfar, som han fattats dig! 

Ta hand om min pojke åt mig, det enda som ger mig lite tröst i förlusten, mormor min älskade mormor får möta min superhjälte, han kommer aldrig vara ensam, alltid ha trygghet och kärlek.

Sov gott mormor

/6 Kommentarer/av
, , , , , , , ,

Ett nytt år

Jag öppnar dörren till städskåpet, vi har en av våra almanackor där, den är uppslagen på Juni. Jag inser att våra liv stannade upp då….

 

Det är ett nytt år, 2017. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag ser tillbaka på året som gått. Det värsta året i mitt liv, det mest smärtsamma och det tyngsta.

 

Jag ser också glädjestunder, stunder med Hampus och utan, i det stora hela skuggas dem en del av den extrema smärta jag gått och går igenom, men jag har dem nära mitt hjärta och värdesätter dem högt.

 

Han är död, han är borta…. hur är det möjligt. Den här tiden på året, jul och nyår har varit hemsk. Inte rakt igenom hemsk, mer stunder av stor smärta. Vi lever våra liv, med lycka tillsammans, glädje med Amanda och våra vänner och familj.

 

Jag har gråtit nästan varje dag i snart två veckor, tårar som kommer när som helst, tårar som är smärtsamma, tårar av saknad. Däremellan går det bra, däremellan finner jag styrkan och viljan att leva.

 

Jag är inte deprimerad, jag sörjer! Det är viktigt för mig att särskilja, jag har mycket kärlek, glädje och lycka. Jag känner det starkt att jag vill leva, inte bara andas.

 

Vårat år 2016 började bra där Hampus blev färdigbehandlad och var frisk i 4 månader. Sedan kom vårt helvete. Vi förlorade till slut kampen, som verkligen var en stor kamp med tvära kast mellan hopp och förtvivlan, vi satt vid hans sida när han dog, när vi förlorade en del av oss själva. Så stort och så ogreppbart att jag inte riktigt förstår det. Det har gått tre och en halv månad nu, det är väldigt kort tid, samtidigt lång.

 

Jag har använt bloggen till att bearbeta, till att få skriva av mig lite av all den smärta jag känner inuti. Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden, jag har varit så sårbar, haft så nära till gråten. Jag och vi håller på att hitta en väg framåt, den är krokig för att säga det minsta. Jag jobbar mycket med min acceptans, hur vi lever nu är en förändring, jag måste acceptera att den fjärde stolen är tom, att nästan alla bord är fyrkantiga. Jag accepterar sorgen som den är för stunden och för dagen, jag gråter när jag gråter, skrattar när jag skrattar. Ibland får jag stå ut med smärtan, ibland distraherar jag den.

 

Mitt liv är inte bara smärta även om den tar stor plats när jag skriver här. Jag går framåt, vi har rest, jag har börjat jobba, jag ser fram emot 2017 och allt vad det kan innebära för mig och för oss som familj.

 

Hampus mitt älskade barn i himlen, vi saknar dig för evigt, alltid i våra hjärtan! Amanda mitt älskade barn på jorden, du ger mig glädje och kärlek varje dag, mitt trotsiga prepubertala solsken.

 

Jag väljer att leva, inte bara vara vid liv, det är det enda nyårslöfte jag ger!

Till alla er som kämpat vid vår sida, till alla er vars kamp vi bevittnat, till alla er som fortsätter kämpa.

Till alla läkare, sköterskor, forskare och all annan vårdpersonal som gav oss ett sista år med vår kämpe.

Till alla jag känner och inte känner.

Gott Nytt År!

/11 Kommentarer/av