, , , ,

Hur kunde det hända oss?

Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte! Hur kunde det här hända mig och oss, hur kunde min oskyldiga lilla pojke bli så sjuk och dö? Dö ifrån mig, lämna oss här och sakna honom så fruktansvärt mycket?

 

Innan det här drabbade oss så visste jag knappt att det fanns, inte kunde det drabba mig eller någon i min närhet?

Jag har en ny respekt för livet och en annan innebörd för livskvalité.

 

Sista dagarna har minnen sköljt över mig, vardagsminnen, dem kommer helt plötsligt och av småsaker. Vi åt tacos igår, Amanda säger -jag tar några chips och jag ser och hör som om det hände just då att Hampus nappar åt sig skålen och tar chips för att Amanda gjorde.

Eller när jag stekte fiskpinnar hur det var det enda han åt i flera veckor.

 

Jag hittade en gosedjurshund här hos Nemi och Jax (Amanda och jag är barnvakter) och det skar till i mitt hjärta, Hampus hade en likadan, eller det var Amandas, men han fick låna den i slutet och var överlycklig för det.

Det är ok, allt sånt, att se och hitta saker som han haft likadant, det är en sån ska som jag måste utsätta mig för och vill utsätta mig för, livet är sånt och livet fortsätter som sig bör.

 

Älskade älskade barn, du fattas mig och kommer så alltid göra, ibland är känslan så påtagligt stark. Jag accepterar att det är så, hur ont det än stundtals gör så vill jag sakna min underbara unge, det finns inget annat jag kan göra…..

 

Amanda blir så stor det går så snabbt, älskade unge!

/4 Kommentarer/av
, , ,

Lite i taget

Jag har en för mig självklar, del kallar den sund, inställning, att hitta en väg att leva, att låta sorgen kännas men att målet är att bli lycklig igen trots min förlust.

 

Jag har min svarta stunder där jag inte för mitt liv kan förstå hur, jag vet att det kommer och ska gå, men i dem stunderna är jag helt låst vid min smärta.
Jag har en konstant värk i mitt hjärta, en smärta som kommer lindras med tiden. Det är inte lätt att leva med en konstant inre värk. Kroppslig smärta är jag van vid, den har jag lärt mig att stå ut med och lindra så den inte påverkar mig nämnvärt. Men värken i mitt hjärta går inte att ta på, den bara är…

Den distraheras ibland, när tempot höjs eller saker händer som kräver min fulla koncentration.

 

Just nu sitter jag vid skrivbordet hemma, jag bytte nyss ljus i ängeln som lyst sedan han dog. Det smärtar till i bröstet, min älskling ligger i jorden, han är begravd där jag inte kan nå honom. Ibland önskar jag att jag kunde gräva upp honom, rädda honom… men det går inte, det är bara hans kropp som ligger där, inte vår Hampus. Min älskade unge!

Det kan gå dagar där livet rullar på som för andra, kanske med en större trötthet och en något större ansträngning för att ha det så, men det går. På något sätt.

Jag lyssnar på hans skratt på videorna sparade på min telefon, åh vad jag saknar honom.

 

Jag jobbar lite nu, det är roligt, det är utmanande och det är en massa att göra och förändringar som ska ske…

/1 Kommentar/av
, , , , , ,

Ljus

Jag fick en kommentar:

“Jul handlar om ljus i mörkret. Mörkret har aldrig kunnat släcka ljuset. Jag ber att jultiden blir för er ett ljus mot årets mörker.”  -Derek



Det tog mig en stund, en ganska lång stund innan jag tog till mig det. Han har rätt. Julen är ljus i mörkret! Ljuset kommer vinna!

Den smärta jag känner är av saknad, ljuset får kanske vara det ledljus jag behöver för att ta mig igenom all den ångest min saknad stundtals ger.

Just nu påminner allt mig om Hampus, allt, fredagsmyset, popcornen, bara att sitta på toaletten väcker min saknad…. Faser jag måste ta mig igenom.

Tack Derek, jag väljer att se ljuset, även om det skyms ibland!

/2 Kommentarer/av
, , , ,

Igen och igen och igen

Jag ser några barn på affären, med sin mamma och pappa. Jag tycker mig känna igen barnen först, och det gör jag, det är  2 flickor från Hampus dagis.

Deras mamma som kom fram och gav mig en kram värmde, jag har en skakig dag idag….

 

Jag har försökt distrahera mig när jag kom hem från jobbet, spacklat Amandas tak och där dörren är igensatt, det går en stund.

 

Jag sitter i fåtöljen nu, hans fåtölj, och minns i våras, när snön låg kvar hur den äldsta av flickorna jag såg på affären lekte med Hampus, ropade på honom, tog honom i handen och ville att han skulle vara med och leka. Jag ser det framför mig hur dem springer i snön, hur Hampus är så glad att äntligen få vara med dem igen och jag brister… Fy faan vad ont det gör. Igen och igen spelas scenen upp för mig och jag kan inte sluta gråta, hur lycklig han var, hur glad jag var hur härligt det var…. men han är borta, han är borta…. det gör så ont… bara så ont….

 

Jag minns hur han låg i soffan dem sista dagarna, hur han pratade, hur han ville titta på film, hur han sov, hur han andades, hur han tog sitt sista andetag, jag minns att jag strök hans kalla kind i kistan vid begravningen…. tårarna rinner, det är som ett stort hål i mitt bröst, ibland när jag andas ut mitt bland tårarna så undrar jag hur jag ska kunna dra in nästa andetag, tack och lov är andningen en reflex vi har i kroppen, annars vet jag inte om jag klarat det just idag….

 

Jag vet hur det är, jag måste stå ut, smärtan minskar igen om en stund…

 

Älskade barn, var tog du vägen?

/8 Kommentarer/av
, , ,

Tårar

Jag hatar och jag älskar julen….. Smärtan jag känner nästan varje morgon när Amanda har öppnat kalendern, vi har ju bara en som ska öppna. Blandas med glädjen av hennes lycka, mitt sinne blir förvirrat, jag smittas av hennes glädje, jag känner hennes lycka…. Ändå gör det ont…..

 

Det är inte lätt att göra sig iordning, lägga på dagens mask när tårarna rinner ner för kinderna. Så är det inte varje dag, men idag är det så…. Om 20 minuter ska vi åka till skolan och min korta arbetsdag….

 

Jag har ett sånt behov av hennes närhet, hon börjar bli stor min flicka, hon är inte nöjd att sitta och kramas långa stunder, men hon kramas gärna en stund. Det är nog svårt för henne att förstå att jag kramar henne för att hon är hon, för att jag älskar henne, inte för att jag saknar hennes lillebror, ja jag kramas för det också ibland, men jag kramar henne och är ofantligt glad och lycklig att hon är här.

 

Jag vet inte hur än, men på något sätt ska den här julen också bli bra, trots tårar, smärta och saknad…

/4 Kommentarer/av
, , ,

Saknad

Skulle ta fram julgardinerna igår och hittade Hampus julkalender, det sved, det sved ordentligt och det svider fortfarande idag. Så där gråtmild hela tiden, jag saknar det lilla livet så fruktansvärt mycket. 
Jag sitter här på läktaren på Amandas innebandyträning, jag kämpar med tårarna och försöker att inte se ut som om min värld gått under…. men den har ju det….

/0 Kommentarer/av
, , , ,

Lägga i lådor och minnen

Idag har jag hämtat kartonger hos mamma och pappa, lagt alla hans saker och kläder till rätta. Det känns rätt, det känns bra….. och för djävligt hemskt!

 

Jag har flyttat på lite möbler, har ställt ut skrivbordet i allrummet, det känns bra. Jag har börjat göra en tavla av supersnöret, det ska sitta vid skrivbordet tänkte jag.

 

När jag var hos kuratorn så pratade vi om minnen, jag tänkte att jag ska berätta och dokumentera lite minnen här ibland. För att dem glädjer mig, för att jag vill minnas dem.

 

Jag har tagit flera stora steg framåt sista tiden. Tagit tag i hans rum och hans saker, börjat planera för återgång till arbete, klarar att fokusera på saker lite längre än innan. Jag är lite nöjd över mig själv, stolt skulle jag nog säga. Det känns bra.

Min älskade pojke, vår älskade pojke, älskad aldrig glömd!

/0 Kommentarer/av
, , , ,

Märkligt

Det är en sådan märklig känsla. När dagarna går och fortsätter, när jag och vi lever vårt liv och så plötsligt slår det mig, han är borta. Som en kniv rakt in i mitt hjärta eller ett hårt slag i magen, på vägen till affären eller hem från den så flämtar jag plötsligt till och tänker. Han ligger i en grav på kyrkogården.

 

Det går inte att riktigt beskriva det här. Hur jag lever och fortsätter mitt liv, hur det på något sätt går bra, för att så plötsligt känna den där smärtan igen, den där förlamande smärtan som helt tar andan ur mig.

 

Idag var jag tvungen att åka och handla potatis till maten vid fyra taget, det gick så bra så, till Konsum på norr, massa trafik, jag blev inte ens irriterad, det bara var. Så kör jag hem och in på vägen bakom kiosken vid oss och det slår till mig, “han är borta”! Jag blir ur spel en sekund innan jag kan andas igen.

 

Många gånger går jag runt och bara lever på och plötsligen flämtar jag till för att det gör så ont.

Den konstanta nervositeten har minskat, trycket i bröstet är inte riktigt lika stort hela tiden, yr blir jag när det är för mycket intryck eller mycket att koncentrera mig på. Bakslag har jag, men dem varar än så länge inte allt för länge. Det var många dagar sedan jag tänkte tanken att jag inte vet eller förstår hur jag ska leva vidare, hur jag ska bli lycklig igen… Det kommer, jag vet att det kommer, sorgen kommer inte vara lika smärtsam jämt utan som ett gott vemod…. Jag vet att det inte kommer närmsta tiden, men det kommer!

 

Jag hör honom fortfarande, jag känner honom som en närvaro som gör mig glad och sorgsen, som gör att jag längtar tillbaka. Minnen fladdrar förbi, varje dag finns dem där, till glädje och smärta, i ett virrvarr jag inte alltid kan sortera. Så står jag där mitt i en uppgift och smärtan blir outhärdlig en stund, det kan leda till en sorgsen stund eller tårar och skrik som känns som dem aldrig tar slut…

 

Amanda har haft kompisar hemma efter fritids, jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar när huset är fullt av ljud och skratt och skrik. En lisa för min själ!

/2 Kommentarer/av
, , , , ,

En dag att ta sig igenom

Jag startade dagen i tårar, trött och lite småförkyld så är motståndskraften inte riktigt lika stor, längtan att bara vältra mig i bitterhet och sorg tog över en liten stund.

 

Jag reste mig med viljekraft.

 

Vi åt frukost Amanda och jag och när jag lämnade henne i skolan var jag ok.

 

Jag skulle in på Hampus dagis och lämna hans brio tågbana, hans älskade tågbana ska komma till glädje till andra barn, många av vilka han kände!

Det kändes ok, men jag kom knappt innanför dörren och tiden kändes som den stått stilla, hans plats på skohyllan med hans namn och kort. Hans hylla i hallen som står kvar tom. Jag  började gråta, kunde inte behärska mig. Viktoria och Lova sa åt mig och komma in en stund. Det var skönt att göra det, att prata en stund om honom med dem som kände honom så väl. Jag fick med mig en stor nalle till Amanda och en påse med teckningar och lite annat som Hampus gjort.

 

Jag grät igen i bilen, men tog mig till Jimmys jobb för att lämna hans telefon han glömt hemma. När jag satte mig och åkte därifrån fick jag släppa spärren. Jag grät förtvivlat, klarade inte att behärska mig alls, fortsatte hemma en bra stund till.

 

Jag gick i tanken att det kanske är ok att ha en skitdag, bara gråta, vara arg, ledsen och bitter. Men jag mår inte bra i det! När jag väl sansat mig lite slängde jag iväg ett meddelande till Johanna och det blev en tur med henne till marieberg.

Jag är fortfarande lite lägre än vanligt, men det är ok igen…

 

Jag får ha skitdagar, så är det, och jag är glad att jag var på dagis! Varma fina människor och en plats jag vet att han älskade!

 

 

Jag har äntligen satt mig och gjort bouppteckningen, jag klarade det själv! Min hjärna klarade det själv! Hur nöjd är jag inte över att jag kunde utan att se alla siffror som ihopmeckat virrvarr! Jag är på väg framåt, återhämtning!

Försäkringskassan har preliminärt godkänt mina första 90 dagars sjukpenning, känns viktigt i min process att kunna få återhämta mig i lugn och ro!

/2 Kommentarer/av
, , , , , , , , ,

Supersnöret

Supersnöret gjorde mig så arg ett tag. Det kändes så nedrigt att vi först fått en “frisk” pärla och sen fick fortsätta på det ändå….

Jag kunde knappt titta på det, blev bara arg och kunde inte överhuvudtaget tänka mig att vi skulle sätta dit en pärla för att han förlorade sin kamp. Nej ALDRIG!

 

Men han dog faktiskt, hela jag förändrades, något inom mig gick sönder, något annat väcktes. Nu känns det viktigt att ha gjort det där supersnöret, jag satte dem sista pärlorna idag, vi pratar om att vi ska göra en tavla av det. En tavla av hans kamp, av vår kamp, av vårt sista år. Av beviset på allt som hände då, för att minnas både det bra och det kämpiga. Vilken resa vi gjort, och fortfarande gör!

 

Så här är det, supersnöret, till minne av Hampus Haglund, superhjälten, kalsongkillen, vår fantastiska son!

 

supersnoret

/0 Kommentarer/av